Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
Anette Eggert
”Rosor och pistoler”
Opal, från 9 år
För ett par år sedan skrev jag om hur allt fler starka ungdomsboksförfattare emigrerar till den lönsamma mellanåldern. Jenny Jägerfeld, Klara Krantz och Katarina von Bredow, som inlett sina karriärer med att skriva för unga, har till exempel börjat skriva för den så kallade slukaråldern. Då förutspådde jag ungdomsbokens död (DN 4/3 2023). Nu vill jag i stället hurra för den alltmer komplexa svenska mellanåldersromanen. Litteraturkategorin har genomgått en helt fantastisk utveckling under 2000-talet.
Anette Eggerts första roman för åldersgruppen 9 – 12, ”Rosor och pistoler”, är ett utmärkt exempel på utvecklingen. Den innehåller en mångbottnad, mörk och mycket charmig berättelse om Leo som står på tröskeln till puberteten. Allt skaver. Avståndet till klassens sminkade ”glittertjejer” – en blinkning till Monika Fagerholm – känns avgrundsdjupt och bästisen Ville har slutat komma till skolan. Han sitter hemma klistrad framför tre datorskärmar och svarar knappt på tilltal. Hur ska Leo få honom att börja gå till skolan igen?
Den svenska barnlitteraturen är fylld av skolkare, från det tidiga 1900-talets rackarungar via Barbro Lindgrens dagböcker till dagens gestaltningar av hemmasittare i böcker som ”Hundra dagar hemma” (2022) av Matilda Gyllenberg och Maria Sann, ”Hemmakämparen” (2023) av Sanna Juhlin eller ”Tretton mil bort” (2025) av Emma Vestman.
Litteraturforskaren Mårten Michanek beskriver hur det i den samtida barnlitteraturen formats ett helt nytt sätt att tala om skolvägran. För hundra år sedan skildrades skolkaren ofta som en frisk och stark person, ett vilt barn som passade bättre ute i skogen än i skolbänken. I dag framstår långvarig skolfrånvaro som en fråga om funktionalitet och hälsa. Psykisk oförmåga, diagnoser och ångest används som förklaringsmodell. Ofta fungerar ett terapeutiskt samtal som den vändpunkt som får hemmasittaren att gå tillbaka till skolan.
I ”Rosor och pistoler” lyser dessa förklaringsmodeller med sin frånvaro. Eggert ställer ingen diagnos på Ville, även om hans intensiva specialintresse för aktier, franska revolutionen och Guns N’ Roses hintar om ett barn på spektrat. Eftersom det är Leos upplevelse av Villes frånvaro som fokuseras framstår den snarare som en kris i deras vänskap. Tillsammans med de originella vuxenporträtten gör detta ”Rosor och pistoler” till en uppfriskande roman. Att tiden mellan barndom och tonår är minst lika turbulent som den mellan tonår och vuxen är något som Eggert förmår skildra med stor precision.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning