Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Självbiografi
Nikolai Torgersen
”Gator där jag levde”
Övers. Ida Linde
Norstedts, 205 sidor
På omslaget till Nikolai Torgersens uppmärksammade självbiografiska bok ”Gatorna där jag levde” finns ett foto av honom som kanske treåring, bredvid sin ännu unga mor. Bilden är idyllisk. Modern halsar en öl. Verkligheten bakom bilden blir, ju mer man läser, alltmer komplicerad.
Torgersen är född 1990 och sedan några år en mycket uppmärksammad konstnär i Norge, med stora separatutställningar. Men samtiden läser hela tiden av hans konst mot hans bakgrund, något han i en tv-dokumentär markerar stor olust inför. Kanske är boken – som förlaget av någon anledning kallar ”roman” – ett sätt att en gång för alla lägga allt sådant på bordet.
För den uppväxt han skriver fram är på alla vis helvetisk. Samtidigt är han närmast obrottsligt lojal mot sina föräldrar, som bägge var blandmissbrukare. Familjen befinner sig hela tiden i krig med omgivningen, med socialen som ständigt oroar sig för barnen (Torgersen skriver att han fått ut en dokumentation om sig själv på hundra sidor) och med faderns kriminella fiender som krossar fönster och hotar dem alla. Det är en värld där inget konsekvenstänkande någonsin tagit form. En gammal byrå åker ut genom fönstret, gammal mat skyfflas in under sängen.
Men hela tiden finns där kärlek. Av rätt paradoxal natur, som när den slitne missbrukarpappan försöker få sin tolvårige son att avstå från hasch. Den unge Nikolai slår ofta sönder egna och andras saker i frustration men får utlopp för mycket genom sitt skejtande – och tecknande. Torgersen fångar fint sitt och familjens hat mot ”samhället”, mot ”medelklassmonstret” som ständigt expanderar och tränger ut andra livsformer, och konstaterar samtidigt att han växte upp i ”trasproletariatet”. Förklaringar ödslar han inte många ord på. Men han frågar sig: skulle jag kunna utsätta mitt eget barn för samma sak?
I NRK-dokumentären säger han att drogerna erbjöd honom den enda ”av-knappen” mot en totalt förlamande depression och ångest som hela tiden drev honom mot självmordet
Mamman säljer under sina sista år de hemlösas tidning utanför livsmedelsbutiken, innan hon dör i långt gången, obehandlad cancer när Torgersen är femton. Sedan går det än brantare utför, tills familjen vräks från sin sista bostad och Nikolai själv inleder en lång period av hemlöshet och allt djupare drogmissbruk. I NRK-dokumentären säger han att drogerna erbjöd honom den enda ”av-knappen” mot en totalt förlamande depression och ångest som hela tiden drev honom mot självmordet.
Boken är inte kronologiskt berättad och kapitlen är de olika gatuadresser där han levt – ett heter ”E6” och syftar på hur han åker långfärdsbuss för att hålla sig varm. Det är skarp och läsvärd prosa, väl tolkad av Ida Linde; här och där lyser en eller annan norvagism (”glad i dig”) igenom, men det stör inte mig.
Så kommer vändpunkten, här som i andra självbiografiska skildringar av missbruk närmast omöjlig att fixera. En vän mer eller mindre tvingar honom till en avgiftning. När han skrivs ut efter ett par veckor är något annorlunda. Och så börjar ett annat liv, mycket tvärt, med utställningar och inkomster genom det egna skapandet. Men Torgersen fångar ett ögonblick som nog har stort förklaringsvärde: han bestämmer sig för att inte ljuga mer, inte om något. ”Jag gick igenom händelser jag hade upplevt och tankar jag kom ihåg känslan av, om och om igen, för att se om jag kunde förstå och slå mig till ro med sanningen.”
När den älskade modern låg på dödsbädden tecknade han, tonåringen, ett helt osentimentalt porträtt av henne
Den sortens sanningskrav framstår som själva öppningen. När den älskade modern låg på dödsbädden tecknade han, tonåringen, ett helt osentimentalt porträtt av henne, det är brutalt ärligt och sådan ser döden ut. Han återkommer till denna bild.
För det är konsten som är dörren till ett annat liv. Vad som inte berörs i texten är hur Torgersen samtidigt med att han gick in i drogdimman och nästan frös ihjäl på Oslos gator lyckades slutföra en tvåårig konstutbildning som gav honom redskapen att gå vidare. Efter avgiftningen bryter solljuset rent konkret igenom i hans målningar, på ett allt annat än sentimentalt eller insmickrande vis. Jag märker mig många goda iakttagelser i denna bok – inte minst påminnelsen att konst är på liv och död. Det är bra att få den örfilen ibland.
Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur