Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
David Väyrynen
”Avväxten”
Ordfront, 160 sidor
Jag sörjer ofta att 1700-talssedvänjan att ge böcker långa titlar har försvunnit. På den tiden såldes böcker utan omslag, varför titelbladet behövde rymma så mycket information som möjligt. Inte som i dag, med andra ord, när man kan döpa en bok till vad som helst och lita på att innehållet beskrivs på flikarna, baksidan, förlagets hemsida med mera.
Förändringen har alltså skett på materiella grunder. Sådana är svåra att göra något åt. Men att en annan värld trots allt är möjlig, det är så att säga sensmoralen i David Väyrynens (född 1983) nya diktsamling. Den heter i sin helhet så här:
”Den för markens överlevnad obestridligt ofrånkomliga AVVÄXTEN och grunddragen för hur en sådan lära kan utformas, enligt vad en enkel rörelse belägen i nordligare trakter hitintills har kunnat erfara, ett avslutningstal under jubileumsveckan för bysamfälligheten Storberget-Isovaara-Stuorvári inför såväl medlemmar från tiotalet samfälligheter som tillresta sympatisörer och enstaka tvivlande, från bandinspelning ordagrant nedtecknad, kapitelindelad, rubrikförsedd och betitlad av David Väyrynen, närvarande mötesdeltagare och författare till yrket.”
Vilket underbart anslag! Som dessutom besparar kritikern den tradiga uppgiften att redogöra för vad diktsamlingen ”handlar om”. Texten tar helt enkelt formen av ett transkriberat ”avslutningstal” från ett möte mellan 13 norrbottniska familjer som har lämnat majoritetssamhället och grundat ett slags småskaliga socialistiska kommuner, baserade på principen om avväxt i stället för tillväxt.
Dessa 13 familjer förekommer även i Väyrynens debutbok ”Marken” från 2017, som med tusentals sålda exemplar blev något så ovanligt som en poetisk kommersiell succé (ironiskt nog). ”Avväxten” förtjänar att bli lika omtyckt. Väyrynen framstår som en genuint originell författare, även om han förstås har sina fränder: jag tänker framför allt på den fenomenala poeten David Vikgren, en annan uttolkare av norrbottniska språktraditioner.
Talaren eller talarna i ”Avväxten” formulerar sig i vi-form. Hur har det egentligen gått med ambitionen att grunda ett oberoende samhälle? Oberoende av kapitalet, alltså, för beroende av varandra och naturen är invånarna i ”samfälligheten” i allra högsta grad. Det är liksom hela poängen. Gruppen ska leva med hänsyn till resursernas ändlighet:
”och endast när tillräckligt många människor istället / håller på med tillräckligt lite kan det bli / att det börjar luta möjligen mot det bättre / med vad vi får alla framöver i världen genomlida / sådana är villkoren och inget bättre går det göra / än att fortsätta tro samma vad vi alltid sagt / dat riibá mii riibá.”
Den sista raden är nordsamiska och betyder ungefär, googlar jag fram, ”det som håller, det håller”. Dikterna rymmer också gott om uttryck på finska och meänkieli. I svenskan syns i sin tur tydliga syntaktiska och fonologiska dialektala särdrag. Ofta saknas infinitivmarkerande ”att”; adjektiv böjs sällan i plural; possessiva pronomen placeras gärna efter substantivet (”kropparna våra”).
Fienden är ”dom i staden”, som med sina skenheliga solpaneler och oavbrutna konsumtion håller ”apparaten” välsmord
Språkblandningen förstärker den lokala prägeln. Det gör också attityden. När kollektivet talar om sitt samhälle gör de det med en sorts till ödmjukhet förklädd självgodhet som jag uppfattar som typiskt norrländsk (och som, när jag stöter på den i icke-stiliserad form, kan göra mig som stockholmare tämligen irriterad: men förlåt för att mina föräldrar inte äger någon jävla skog värd flera miljoner!). Fienden är ”dom i staden”, som med sina skenheliga solpaneler och oavbrutna konsumtion håller ”apparaten” välsmord.
Det ledsamma är att samfälligheten har rätt. För att bromsa den globala uppvärmningen skulle så gott som hela mänskligheten behöva ställa om till en tidigmodern livsstil. Det kommer inte att hända. Men om det skulle göra det så vore det antagligen inte så tokigt. Människorna i ”Avväxten” verkar i alla fall ha det toppen i sina falangstärer. De jagar på morgonen, fiskar på eftermiddagen, föder upp boskap på kvällen och kritiserar innan läggdags, utan att bli vare sig jägare, fiskare, boskapsuppfödare eller kritiker.
För överdriven specialisering leder till splittring, menar samfälligheten. Om folk börjar identifiera sig med sina arbeten är risken stor att det blir som i ”den tidigare tillvaron”, där arbetslinjen rådde och det ansågs dygdigt att jobba med precis vad som helst. Mot denna barbariska modell ställer Väyrynen och samfälligheten en klokare: ”inte finns det viktiga lönearbeten inte / det finns viktiga arbetsuppgifter jo / den skillnaden drar vi streck med.”
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.