Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Offentlig konst och utställning
”Master narratives”
Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyn
Falsterboplan, Malmö
”I dreamt of you in colours”
Otobong Nkanga
Malmö konsthall. Visas t o m 28/3 2027
Det ser egentligen inte mycket ut för världen, Malmös nyinvigda antirasistiska monument, där det borrar ner sig i en mörk plantering i Jesusparken, eller Falsterboplan som den egentligen heter (men ingen säger). Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyn har med sitt ”Master narratives” skapat ett tidsenligt antiheroiskt minnesmärke: ett yxigt granitblock vilande på 168 tunna bronsstavar som med sin tyngd ser ut att pressa sig ur marken. Eller om det kanske bara hukar sig, i tidens vind.
Idén till monumentet föddes i chocken efter serieskytten Peter Mangs härjningar i början av tiotalet och processen har inte oväntat följts av häftiga kontroverser. Det är för tamt, det är för abstrakt, det står på fel plats – helt som sig bör. När det gäller ett offentligt, politiskt konstverk visar väl reaktionerna att folk faktiskt bryr sig om hur det här ska se ut.
Så att historien inte fuskas bort.
Själv tror jag att stenen har tiden på sin sida. Monumentet är mer än det man ser med blotta ögat: i en kapsel i marken ligger ett hundratal oöppnade brev med vittnesmål från barn om rasism och diskriminering.
Men den fysiska skulpturen har också föregåtts av en hel serie utställningar, samtal och evenemang – bland dem höjdpunkter som ”Glömskans arkiv”, ett lyriskt körverk av Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari som uppfördes på Malmö konsthall några minnesvärda kvällar våren 2023.
Konsthallen presenterar nu den nigerianska konstnären Otobong Nkanga, såvitt jag förstår ännu ett steg i den satsning som försöker göra institutionen relevant även för stadens mångkulturella verklighet, vilket hittills resulterat i utställningar med exempelvis Michael Rakowitz och Bouchra Khalili.
Nkanga är visserligen sedan länge bosatt i Europa och etablerad internationellt, men separatutställningar med afrikanska konstnärer är fortfarande en sällsynthet i Sverige och av henne har förut bara enstaka verk visats här.
På Malmö konsthall fyller Nkanga salarna med ett överdåd av arbeten, från tidigt nittiotal och framåt, till priset av att helheten tyvärr blir aningen spretig och ojämn.
Centralt i hallens mittskepp hänger fyra skimrande, enorma bildvävar med havstema som åtminstone för mig mest signalerar Väldigt Stor Budget, och genom utställningen återkommer små lertavlor med poesifragment jag har svårt att riktigt se poängen med.
Det intressanta är i stället hur det även här pågår ett slags antimonumentalt minnesarbete. I en installation som först gjordes för Documenta i Aten 2017 försöker Nkanga genom hantverksmässig tvålproduktion bevara spåren av handels- och migrationsflöden. Och i en lång serie verk återvänder hon till ett nedlagt gruvområde i Namibia, där markens sår blir utgångspunkt för såväl berättelser om kolonial exploatering, som helande ceremonier. En vacker filmsekvens visar henne stående på kanten till ett gruvhål med stenar balanserande på huvudet, medan hon sjunger ut mineralernas namn, som för att locka dem tillbaka.
Jag tänker mig att stenen i Jesusparken strävar mot en liknande försoning. Konstnärerna säger själva att de velat vända på det klassiska monumentet genom att låta bronsskulpturen bära sockeln, istället för tvärtom. Och visst – ställt på huvudet blir ”Master narratives” verkligen något annat. Jag kommer att tänka på nydadaisten Piero Manzonis genialiska ”Socle du monde”, en uppochnervänd skulpturbas som balanserar hela jordklotet på en kvadratmeter.
Inte underligt om det antirasistiska monumentet ser ut att knäa under tyngden.
Läs mer om konst och form på dn.se