Under sina första dryga tio år i livet trodde Nicole Sabouné att hon var halvfransk. Hemma i Lund talade pappan franska, lagade god mat, men sade inte så mycket om sin uppväxt, om var han hade levt, var han var född.
– Han har varit fångad i en sorts tystnad. Men när jag för första gången träffade farmor pratade hon inte bara franska, utan arabiska också. Då började jag ana att jag har ett annat ursprung. Att jag är libanes, säger Nicole Sabouné.
– Jag blev förvirrad och i över ett decennium har jag försökt närma mig den sidan.
Nicole Sabouné sitter i hörnet av ett kontorsrum i en av de längor på Skeppsholmen som hyser skivbolag och studior. Vi möts drygt en månad innan hennes femte album ”ANA أنا” når strömningstjänsterna.
Skivan beskriver hon som sin mest ”kompromisslösa”, och en antydan till det finns i titeln: ”ana” betyder ”jag” på arabiska.
– Jag har känt mig halv i hela mitt liv, eftersom jag inte har exponerats för min andra, libanesiska sida. Vissa får reda på mycket om sitt kulturella arv från sina föräldrar. Det har inte jag. Den här skivan är ett sätt att utforska det arvet, säger hon.
Under de senaste dryga tio åren har Nicole Sabouné skapat en rad uppmärksammade album och hon har hyllats för sin ljudbild som rör sig mellan gotiken, new wave, rock och postpunk. Ofta utgår hon från ett koncept som hon, med hjälp av musiken, bygger upp en hel värld kring. På skivan ”Miman” från 2015 tar hon avstamp i Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” och på ”Kismet” från 2023 har hon inspirerats av Sofia Coppolas filmer.
”ANA أنا” kan också beskrivas som ett konceptuellt album, men där förlagor tidigare har stått för inspirationen, är det nu hennes eget liv som fungerat som katalysator för musiken.
– Jag har inte varit så eftertänksam när jag har skrivit, utan allt har varit väldigt känslodrivet. Det har varit sårbart hela vägen och det är fortfarande det. Jag tror att den här resan kommer att pågå i hela mitt liv, säger hon.
Resan mot förankring tog en ny väg när Sabouné för ett par år sedan åkte till pappans hemland. Till följd av ett försämrat säkerhetsläge i Libanon hade hon skjutit på att flyga ner i flera år, tills hon stod inför ett avgörande beslut. Antingen skulle hon åka nu, eller om en väldigt lång tid.
– Jag hade romantiserat Libanon och därför var jag livrädd för att jag det inte skulle motsvara mina förväntningar. För tänk om det är kaos eller att jag känner mig främmande där? Men det var helt tvärtom. Så fort jag landade kände jag mig mer hemma än någonsin, ler hon medan hon minns tillbaka på när hon för första gången mötte sin libanesiska familj.
På albumets elva spår sänker hon ner sig i landets historia och politiska klimat för att hitta en botten att förankra sig i. Hon rör sig mellan sina sedvanliga distade postpunk-gitarrer och rocktrummor, men här märks också något nytt. Här märks också nya musikaliska influenser och instrument.
– När jag åkte till Libanon öppnades en helt ny, musikalisk värld och jag har försökt utmana mig själv med att få in det arabiska melodispråket på skivan. Jag har inte gjort en skiva som inte känns som min musik, men ibland osar det av Libanon. Till exempel har jag låtit min vän Ziyad spela stränginstrumentet oud, säger hon.
Ett av spåren, ”Light for us”, utgår hon från den explosion som 2020 briserade i Beiruts hamn. Minst 220 personer dödades och tusentals fler skadades. I gliporna av Sabounés särpräglade ljudbild fogar hon in intervjuer med demonstranter som deltog i protesterna efter explosionen.
– Explosionen synliggör den korruption som finns i landet och ett politiskt styre som har svikit folket, eftersom ingen har tagit ansvar för vad som hände. Det blev symboliskt att skriva om det, för jag ville också vilken hylla det libanesiska folket och deras motståndskraft.
Hon beskriver utforskandet som ett sätt att vilja komma sin pappa närmre, men han har fortsatt vara ganska tyst. Hon har också bett honom – på vinst och förlust – att medverka på ett hörn. En dag plingade det till i telefonen.
– Han hade läst in en egenskriven dikt på arabiska. Jag bröt ihop totalt, säger hon.
Dikten använder hon i låten ”Dad’s poem”.
– Jag hade en förhoppning att jag skulle komma närmare pappa genom den här resan. Att vi skulle prata om hans barndomshem i Tripoli, eller om bergen, havet, dalarna och den otroliga maten. Men han vill inte det. Så jag har egentligen aldrig känt mig mer separerad från honom än vad jag gör nu. Men det är okej om vi inte kan prata om Libanon, jag har ju mitt Libanon nu.
Fakta.Nicole Sabouné
Nicole Sabouné, född 1991 i Sölvesborg, uppvuxen i Lund, nu bosatt i Stockholm. Är artist och låtskrivare.
Började sin musikaliska karriär 2012 med singeln ”Unseen footage from a forthcoming funeral” och albumdebuterade 2014 med ”Must exist”.
Aktuell med sitt femte album ”ANA أنا”, som släpps den 23 oktober.
Läs mer:
Recension: Nicole Sabouné – ”Miman”
Nicole Sabouné: Jag har aldrig visat mig så här sårbar
Nicole Sabouné knyter an till iskallt gnistrande pianospel