Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Presidentens parti brukar straffas av väljarna i amerikanska mellanårsval, är en sådan sak som brukar sägas. En annan ”sanning” är att USA är så hårt delat och polariserat att jordskredssegrar inte längre är möjliga. Donald Trumps framgångar brukar betraktas som både orsak till och utfall av detta. I mellanårsvalet 2018 – under hans första mandatperiod – förlorade hans republikaner visserligen representanthuset, men utökade sin majoritet i senaten. På valnatten lyckades han utmåla sig som någon form av segrare.
Vad som skedde på tisdagen är något bortom allt detta.
Väljarna reste sig mot Donald Trumps parti i en revolt.
Georgia brukar ses som en ”lila” stat, där det är strid på kniven mellan de två partierna. Nu vann demokraten Jon Ossoff med mer än 15 procentenheter. I South Carolina hade Demokraterna inte vunnit ett senatsval sedan 1998. Och Texas har varit en republikansk bastion i ett par generationer – nu vinner Demokraternas stjärnskott James Talarico en promenadseger.
För att inte tala om Kansas. Där har Republikanerna kontrollerat båda senatsplatserna sedan 1930-talet. Fram till igår.
Där och då såg han oövervinnerlig ut – ett knappt år senare är han tidernas förlorare.
Och i representanthuset vinner Demokraterna en stor majoritet.
Jag var inte på valsedeln, sa Donald Trump till New York Times i ett första löjeväckande försök att förklara bort förlusten. Men detta handlade enbart om honom.
Opinionsmätningar visar att presidenten är djupt impopulär. Nästan 60 procent säger att han gör ett dåligt jobb, knappt 40 att han sköter det bra. Missnöjet är utbrett med hur han skött ekonomin och hanterat inflationen.
Valnatten utgör en enorm kontrast mot lördagsmorgonen i början av januari, då en adrenalinfylld president meddelade att Venezuelas ledare Nicolás Maduro gripits i Caracas i en våghalsig militäroperation.
Där och då såg han oövervinnerlig ut – ett knappt år senare är han tidernas förlorare.
Irankriget är naturligtvis en viktig förklaring. Det handlar om en felkalkyl av historiska proportioner, som har drivit upp oljepriset och inneburit ett flagrant brott mot löftet om att ”inte starta några evighetskrig i Mellanöstern”. Det har drivit en kil rakt in i Maga-koalitionen.
Men tisdagens smocka handlar inte bara om detta. Amerikanerna hade vänt sig mot Trump före attacken på Iran. Redan när gryningsräden i Venezuela genomfördes var de missnöjda med presidenten. Demokraterna gjorde bra ifrån sig i guvernörsvalen i Virginia och New Jersey förra hösten.
Institutionerna – den berömda maktdelningen – har framstått som ett ihåligt skal när presidenten sedan marscherat över kongressen och domstolarna under de senaste två åren.
Amerikanerna gillar inte tullarna, svassandet för Vladimir Putin och att deras president dumpat Ukraina. Migrationspolisen ICE metoder skrämmer dem. Och de känner uppenbarligen avsmak inför hur mannen de placerat i Vita huset berikar sig själv och sin familj.
Donald Trumps återkomst 2024 var en chock. Efter lögnerna om valfusk, stormningen av Kapitolium och de utstuderade försöken att ändra ett valresultat – hur kunde amerikanerna?
Institutionerna – den berömda maktdelningen – har framstått som ett ihåligt skal när presidenten sedan marscherat över kongressen och domstolarna de senaste två åren.
Överfallet på Volodymyr Zelenskyj och utfallen mot USA:s allierade? Det fanns ingenting som stoppade honom.
Ingen bör utav tisdagens resultat dra slutsatsen att det USA vi trodde vi kände är tillbaka.
Donald Trump är fortfarande president, hur han reagerar på förlusten återstår att se. Han försökte vrida spelplanen till sitt partis fördel, bland annat genom att rita om mängder av valdistrikt, men räckte inte. Kanske lyckas han bättre 2028.
Men hopp inför detta uppror mot de senaste två årens galenskap – hopp om att det utgör en djupare signal om vilken typ av land amerikanerna vill att USA ska vara – det är svårt att inte känna det.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Var håller egentligen Magdalena Andersson hus?
DN:s ledarredaktion: Ibland har medborgarna faktiskt för mycket att säga till om