Minnet av hans första möte med Karl Ove Knausgård är kristallklart.
Så mycket av det som ska hända senare tycks vara koncentrerat till den punkten, som ljuset i ett brännglas.
Det är senhösten 2010 och han sitter i Washington Square Park i New York under några vrålgamla almar och läser den första delen av ”Min kamp”. Han är så fastnaglad i boken att han först efter ett par timmar inser att han fryser så att han skakar. Med kylan svidande på händerna skyndar han hem till den dragiga lägenheten i Greenpoint, lägger sig i ett bad och fortsätter läsa, liksom intravenöst. Mot slutet skriver Karl Ove en mening som han aldrig ska glömma.
”Där stod jag i några minuter och tittade ut i det dunkla sommarmörkret som inte var något mörker, utan mer verkade som om det var fel på ljuset.”
På kvällen dricker han, uppfylld av romanen som han är, så många mojitos på en kubansk restaurang på Prince Street att snöflingorna utanför fönstret förvandlas till änglar. Dagen efter förstår han att Knausgård-förtrollningen inte är övergående. För allt glöder omkring honom. De kommande veckorna berättar han för alla som vill höra, och några som inte vill, hur Knausgård har påverkat honom. Det låter banalt men det struntar han i. Innan han läste Karl Ove, säger han, stod han bara och väntade på bussen. Han såg ingenting. Men nu ser han de krusiga molnen som hänger lågt på himlen. Hudsonflodens oljiga vattenyta. Ogräset mellan stenläggningarna. En gardin på andra sidan gatan som fladdrar över ett öppet fönster.
Han, som heter Johan, växer inte upp i någon litterär miljö. Långt upp i tonåren har han inte läst något annat än Kalle Anka och Stålmannen. Senare börjar han plöja musiktidningar, men steget till litteraturen känns fortfarande långt. Tack vare Knausgård öppnas dörren till andra författare. För i ”Min kamp” finns referenser till Proust, Hamsun, Ekelöf, Rilke. På så sätt blir den självbiografiska romansviten hans guldbiljett till litteraturens chokladfabrik. Men det är inte av bildningstörst han läser dem, utan i hopp om att de ska föra honom närmare Karl Ove.
Vid 30 har han slukat hela ”Min kamp” (2010–2013). De sex böckerna har inte bara gjort honom till en läsande människa, utan också lett honom till ett yrkesliv där litteraturen snart tar allt större plats. Han tänker därför senare att Knausgård inte bara fick honom att se världen i ett nytt ljus – utan förändrade själva riktningen för hans liv. Det kommande decenniet läser han allt av Karl Ove. De böcker som lyser starkast, tycker han, är ”Hemma–Borta” (2014), där Knausgård brevväxlar med Fredrik Ekelund under fotbolls-VM i Brasilien, essäboken ”Så mycket längtan på så liten yta” (2018) om Edvard Munch och kortromanen ”Fåglarna under himlen” (2019), med rötter i Ibsens ”Peer Gynt”. När hans bästa vän tar sitt liv 2019 återvänder han till ”Om våren” (2016), igen och igen, eftersom han hittar tröst i meningar som: ”visst finns det mörker, men bara som knappnålsstora punkter i ljuset”.
Han blir skär om kinderna när han blottlägger sin Knausgård-fixering, eftersom det ofrånkomligen gör honom till en kliché. Han är långt ifrån ensam. Knausgård har en särskild ställning bland många andra, inte minst män i hans egen ålder. Den norske rockstjärneförfattaren är ett generationsfenomen och allmänt betraktad som den moderna romankonstens stora förnyare. Men han vet samtidigt att ingen älskar Karl Ove som han gör.
Han läser också allt som skrivs om Knausgård. För begäret måste stillas i väntan på nästa roman. Men det handlar lika mycket om att hålla liv i den dåraktiga känslan av samhörighet. Han kastar sig därför över alla intervjuer. Tar reda på allt om skilsmässan med Linda. Om den nya relationen med den brittiska förläggaren. Om flytten till England. Reddit-ryktena om att han slutat röka. Och om hur han i stället börjat vejpa. Han vet vilket fotbollslag Knausgård hejar på (Liverpool), hans favoritmat (lamm) och vilken bok som blev Karl Oves ingång till litteraturen i barndomen (Ursula K Le Guins ”Trollkarlen från övärlden”). När han får syn på en affisch från en Gerhard Richter-utställning i Knausgårds arbetsrum, i en ljuvlig BBC-dokumentär från januari 2026, ägnar han två kvällar åt att fördjupa sig i den tyske målaren. Han är ett slags litteraturens Johan T Lindwall, tänker han ibland skamset, som bevakar Karl Ove med samma frenesi som Svensk Damtidning kartlägger kungen.
När han våren 2017 lyckas få en intervju med Knausgård sitter de under en timme i ett syrefattigt förlagsrum på Riddarholmen. Efteråt minns han nästan ingenting av mötet. Det känns som en feberdröm, som när Lillebror träffar Karlsson på taket första gången. Knausgård har ingen propeller på ryggen men tycks ändå sväva när han försvinner iväg längs kullerstensgatorna.
När någon cyklop i The Guardian recenserar ”Morgonstjärnan” 2021 och skriver att boken ”är en död planet, Knausgård dess slocknade sol”, blir han outgrundligt ledsen – och undrar hur Karl Ove mår. Sedan undrar han hur han själv mår. Om det är ett akut fall av annalkande 40-årskris. När han den 24 februari 2022 intervjuar Knausgård för andra gången, på ett kafé i författarens hemkvarter i London, vill han fråga om den där recensionen. Hur reagerar samtidens mest uppburna författare på att bli behandlad som en slaktgris i Storbritanniens ledande dagstidning? Samma morgon rullar ryska stridsvagnar in i Ukraina. Hela hans frågebatteri känns trivialt. Samtalet måste börja i Ryssland.
”Vi har väl aldrig upplevt något liknande i Europa”, säger en märkbart tagen Karl Ove, ”i alla fall inte under min livstid.” Efteråt hoppas han att Knausgård ska fråga om de ska gå till puben intill, dricka ett par pints och gaffla om livet och litteraturen men det gör han förstås inte. I stället tänder Karl Ove en ny röd Marlboro och han kan riktigt höra ljudet från propellern, igen, när han för andra gången ser honom sväva iväg.
Skulle författaren som blivit en sensation genom att göra litteratur av sitt eget liv bli Stephen King nu?
Det är tacksamt att vara Knausgårdian, eftersom Karl Ove är så produktiv. Samtidigt som ”Jag var länge död”, den näst sista delen i ”Morgonstjärnan”-sviten, nyligen publicerades på svenska, kommer den avslutande ”Underjordisk” ut i Norge (som tar vid där ”Nattens skola” slutade). Vid sidan av böckerna skriver Knausgård återkommande långa essäer i tidningar som The New York Times och Harper’s Magazine. Dessutom hittar hans böcker ständigt nya uttryck, så sent som i vintras sattes ”Morgonstjärnan” upp på Finlands nationalopera i Helsingfors.
Guardian-recensenten var långt ifrån ensam om att ifrågasätta Knausgårds nya riktning när ”Morgonstjärnan” kom ut. Skulle författaren som blivit en sensation genom att göra litteratur av sitt eget liv bli Stephen King nu? Själv tycker han att Knausgård fortsätter att göra samma sak, bara från ett annat håll. I ”Min kamp” riktade han blicken inåt. Nu riktar han den i stället utåt, mot det som ligger bortom vår fattningsförmåga. Förbindelsen ligger i det magiska. Det finns ingen brinnande stjärna på himlen i ”Min kamp”, men det haglar av sublima detaljer som bryter in i det vardagliga.
Zadie Smith har sagt att hon behöver Knausgård som en missbrukare behöver crack. Ända sedan den där eftermiddagen i Washington Square Park har han försökt begripa sitt eget beroende. Varför denna livslånga love affair? Han tycker fortfarande att det är svårt att greppa. Så ramlar han över Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv” (2020), där den svenska filosofen skriver om Knausgårds författarskap:
”Det är inte att Knausgård tvingar dig att se hans liv med dina ögon. Snarare ger det dig förmågan att se ditt liv med hans ögon – med samma grad av uppmärksamhet som han ägnar sitt liv.”
Och nu tycker han sig äntligen förstå. Precis som Lillebror i ”Karlsson på taket” har han upptäckt en värld som hela tiden funnits där, precis intill hans egen, men som han tidigare inte kunnat se. Det är inte alls banalt. Tvärtom finns det något hoppfullt där. Att gränsen mellan det vardagliga och det sagolika är så tunn.
Att snöflingor faktiskt kan förvandlas till änglar.
Man behöver bara fästa blicken.
Läs mer:
Man blir lättad när Knausgårds figurer för en gångs skull tittar upp mot skyn
Kritiksnack: ”Knausgårds ’Arendal’ är Roxette i romanform”