Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ungdomsböcker
Emmy Abrahamson
”Störiga jävla skitungar”
Rabén & Sjögren, från 12 år
Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson
”Brott”
Gilla böcker, från 12 år
I Emmy Abrahamsons ”Störiga jävla skitungar” och Johanna Lindbäcks och Sara Ohlssons ”Brott” diskuteras många av de frågor som präglat höstens skoldebatt. Båda verken är kollektivromaner för ungdomar och utspelar sig på genomsnittliga svenska högstadieskolor. Deras skildringar av en skola i kris skulle kunna användas som underlag för den lagändring som trädde i kraft den 1 augusti och ger lärare större mandat att använda ”disciplinära åtgärder”. Det råder anarki i klassrummen, lektionerna störs ständigt av mobiltelefoner och gängkriminella har tagit över lärarkårens auktoritet.
Samtidigt finns det mycket som skiljer de båda böckerna åt. ”Störiga jävla skitungar” utspelar sig under en enda dag där någon ritat en kuk på rektorns bil. Vem det är avslöjar jag inte här men bered er på att bli överraskade. I nio kapitel får vi möta åtta berättarjag, sex elever och två lärare. Det är dråpligt, skrikigt, fyllt av internetslang och svengelska.
Under läsningen får jag en stark känsla av att berättaren hatar både ungdomar och lärare. Det är en hållning som är ovanlig i ungdomsbokssammanhang, där författare vanligtvis tävlar om vem som är mest inkännande. Vissa av porträtten i ”Störiga jävla skitungar” är riktigt elaka parodier på korkade tonåringar. Det är lätt att förstå varför dessa TikTok-beroende imbeciller misslyckas med sina Pisa-prov. Här finns även ett ytterst elakt porträtt av en obehörig lärare, som säkert kan få en och annan läsare att börja propagera för skärpta krav på lärarlegitimation.
”Brott” har en annan agenda. Den sällar sig till den våg av ungdomsböcker som under de senaste åren skildrat vapenvåldets värsta konsekvenser. 16-årige Jack har blivit skjuten och enligt polisen rör det sig om ett beställningsmord med kopplingar till gängkriminalitet. I nio kapitel får vi följa ett gäng unga människor som på olika sätt påverkats av hans död.
Det är tydligt att författarna vill skapa en så realistisk bild av händelsen som möjligt. I boken finns insprängda textstycken som efterliknar nyhetsartiklar samt verklighetstrogna porträtt av protagonisterna gjorda av illustratören Annika Bäckström. Det är snyggt och genomtänkt.
Väl valt är också persongalleriet som består av såväl stereotyper som mer udda karaktärer. Här är, till skillnad från i ”Störiga jävla skitungar”, kärleken till tonåringarna framträdande. Det märks att det inte är första gången som Lindbäck och Ohlsson samarbetar.
Tillsammans med Lisa Bjärbo har de tidigare gett ut trilogin ”Fula tjejer” (2020), ”Jobbiga tjejer” (2021) och ”Svaga tjejer” (2022). I ”Brott” kommer arbetsmetoden verkligen till sin rätt. De olika ungdomarna med sina respektive röster lever mellan sidorna och fokus pendlar mellan sorg och spänning.
Sammantaget ger de båda böckerna uttryck för ett trendbrott i den svenska skolskildringens historia, som allt sedan Pippi Långstrump präglats av ett hyllande av det upproriska barnets ifrågasättande av vuxenvärlden (se DN 5/12 2025). Dagens skolungdom verkar nämligen längta efter ordning och reda. 15-åriga Parham i Lindbäcks och Ohlssons bok vill att läraren Åsa ska vara ”hård och sträng”.
Han hatar ”kaoset” som ofta utbryter i klassrummet när värstingen Dante sätter sig upp mot lärarna och röjer runt. I Abrahamsons bok stör sig de flesta på Max i 8A, som använder sin ”adhd som ursäkt” för att terrorisera sina lärare.
När Liberalerna häromåret föreslog att OBS-klasserna skulle återinföras i svensk skola möttes de av en våg av protester. Placering av stökiga elever i mindre hjälpklasser är stigmatiserande och oförenligt med idéer om allas lika värde. I ”Brott” och ”Störiga jävla skitungar” framstår det som ett rätt rimligt förslag.
Lärarna är uppenbart förtryckta av barn med farligare saker än myror i brallan.
Läs också: Lydia Wistisen: Pippis och Palmes radikala lekande ställde allt på huvudet 1945 och 1968