Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Vi har fått två seriösa och genomarbetade totalpaket”, underströk Elisabeth Thand Ringqvist när hon berättade att centerpartisterna gjort sitt val: de tänker gå vidare i förhandlingarna med Socialdemokraterna.
Det är en generös beskrivning av produkterna. Ulf Kristerssons innehöll endast 136 av de 175 mandat som krävs för att vinna voteringar i riksdagen, och innebär i förlängningen inflytande åt Sverigedemokraterna. Magdalena Anderssons box innehåller å sin sida 176 mandat – men 30 av dem tillhör Vänsterpartiet, som inte godkänt S-ledarens upplägg.
C:s beslut att gå vidare med S-alternativet är ändå helt logiskt. Problemen där går att lösa, om viljan finns. Det är inte matematiken som står i vägen.
Huruvida viljan finns är dock högst osäkert.
Andersson välkomnade omedelbart Centerns besked. Det gjorde också Miljöpartiets språkrör, trots att S lovat bort saker som de inte själva vill avvara. Men V:s vice ordförande Ida Gabrielsson stod omgående i Agenda och upprepade sitt partis ultimativa krav på ministerposter.
En stor fördel med förfarandet är nämligen att V:s blockad av sakpolitiska diskussioner brutits.
Tillbaka på ruta, kändes det som timmen efter vad som då verkade vara ett förlösande beslut från C.
Riktigt så illa är det dock inte. En stor fördel med förfarandet är nämligen att V:s blockad av sakpolitiska diskussioner brutits.
I två månader har vänsterpartisterna vägrat att sätta sig i förhandlingar om ett regeringsprogram. Fika har gått bra, men innan de fått löften om rum på Rosenbad har de vägrat att diskutera politik.
Och Magdalena Andersson lät dem hållas.
Det blev ett seminarium, initierat av Centerpartiet. Det blev fyrpartisamtal där de vred på regeringsfrågan. Men inga förhandlingar om vad en regering faktiskt ska göra.
Centerns krav på totalpaket satte fart på S-ledningen.
Innehållet är inte publicerat av partierna, men flera punkter har letat sig ut till medierna.
Där finns godbitar till Centern, så klart, som handlar om skogen och landsbygden.
Men också någon form av övergripande idé om vad regeringens projekt ska vara: få fart på tillväxten och klimatomställningen, sträva efter ett Sverige som inkluderar i stället för exkluderar människor.
Och så konkreta omläggningar av politiken på områden där Tidöpartierna gick för långt, och gjorde det med stöd av S – som ett återställande av straffrättsåldern till 15.
Det är en typ av eftergifter som C kan vara särskilt stolta över att ha tvingat fram.
Medan en S-märkt statsminister för Sjöstedt innebar januariavtalet, marknadsreformer och en förnedringsklausul så skulle Dadgostar få flera vänsterförslag och vara del av ett samarbete.
Men bland de punkter som offentliggjorts finns också vänsterlutande förslag, som ett avskaffande av karensdagen.
Nej, det är inte sådant som det finns skäl att jubla åt, men det faktum att det kommer upp på bordet ger också en tydligare bild för Vänsterpartiet och dess väljare om vad som faktiskt står på spel.
För knappt åtta år sedan förklarade en indignerad Jonas Sjöstedt att han trots allt tänkte släppa fram Stefan Löfven. Han gjorde klart att om alternativet hade varit extra val hade V valt det, men att det inte var så: C skulle ha tryckt gult åt Kristersson i sista statsministervoteringen.
Elisabeth Thand Ringqvists ordval – ”två seriösa” totaltpaket – tyder på att M-ledaren inte är avskriven om V forsätter att blockera Magdalena Andersson.
I så fall står Nooshi Dadgostar inför samma val som företrädaren. Men medan en S-märkt statsminister för Sjöstedt innebar januariavtalet, marknadsreformer och en förnedringsklausul så skulle Dadgostar få flera vänsterförslag och vara del av ett samarbete.
Är V ändå berett att bereda vägen för Ulf Kristersson och en regering i händerna på SD?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: I dag skedde något i riksdagen som alla svenskar borde känna till
DN:s ledarredaktion: Högern talar klarspråk – lyssnar centerpartisterna?

