Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En gång kom en finländsk statlig tjänstekvinna till min bokpresentation i Moskva och började klaga på att svenskan är ett obligatoriskt skolämne i Finland. Jag höll min bokpresentation på finska och boken handlade om Kaukasus. Den hade ingenting med Finlands skolsystem att göra. Men eftersom en finlandssvensk stod på scen tyckte UD-tjänstekvinnan att tillfället var passande.
Över femton år har gått, och jag har aldrig glömt det. Det beror på att anmärkningen inte handlade om Finlands undervisningsprogram. Den handlade om en aversion och jag var måltavlan.
Det finns en särskild antipati reserverad för gamla minoriteter, eftersom de alltid hänger ihop med landets historia. Samerna känner till den bättre än någon annan. De har befolkat Fennoskandia sedan istidens slut och sysslar med en näring som utgör ett hinder för gruvdrift, turism och stockholmares rätt att flyga helikopter i Lappland.
Samerna är ett ursprungsfolk. De flesta ursprungsfolk i världen är beroende av att stora naturområden lämnas någorlunda i fred för skogs-, gruv- och annan industri. I en kapitalistiskt styrd värld utgör de ett störande moment.
Medan jag bodde i Ryssland rapporterade jag om hur klimatförändringen och oljeutvinningen påverkar nentser på Jamal- och Tajmyrhalvön. Hela deras kultur är tätt knuten till att leva på tundran och driva renar, något som inte går att kombinera med oljeborrning i stor skala.
I dagens svenska debatt om rennäringen uppfattas samerna som orättvist privilegierade eftersom samebyar har exklusiv rätt till rennäring.
”Man visar hänsyn, man byter språk, man anpassar sig, och det är aldrig någon som märker saken utom en själv”
Rendriften var och är det enda rum där språket förblivit samiska. Minoritetsspråk är beroende av att de här rummen finns kvar. När de tas bort försvinner modersmålet.
I givna situationer är det så människan fungerar. Majoriteter tycker det är jobbigt när folk pratar språk de inte förstår. Minoriteter vill inte bråka. Man visar hänsyn, man byter språk, man anpassar sig, och det är aldrig någon som märker saken utom en själv.
Assimilering är lätt. Att återuppväcka språk och kulturer är däremot nästan omöjligt.
Bakgrunden är denna: År 1886 spärrade svenska staten in samisk kultur i ett system med samebyar, med exklusiv rätt till renskötsel. Det var kronans sätt att reglera ”samefrågan”. Ingenting som samerna själva hade bett om.
Nu håller samerna fast vid systemet som en gång påtvingades dem uppifrån. Därför att utan det har de ingenting.
Det samiska språket har överlevt nästan bara inom rennäringen. Därför talas nordsamiska i dag av cirka 6 000 personer i Sverige.
Pitesamiska talas av ett fyrtiotal personer. Umesamiska av ett tiotal. Det är språk som troligen kommer att försvinna, vilket innebär att oersättlig kulturhistorisk och mänsklig kunskap går förlorad.
Språk dör inte naturligt. Det är ett resultat av medvetna beslut. Till exempel införandet av de så kallade nomadskolorna, där barn som talade samiska fick stryk ända fram till 1970-talet.
När minoriteter framstår som halsstarriga och oförmögna att se det stora perspektivet beror det ofta på att de uttryckligen ser det stora och framför allt långa perspektivet – för sin egen del. De vet att alla de gånger de har böjt sig hittills inte har renderat dem den ringaste fördel. Tvärtom.
Samerna är knutna till sin geografi, som befolkningsmajoriteten antingen saknar relation till eller betraktar som sin semesterort. De har anpassat sig under hela sin historia, men majoriteten har aldrig märkt något.
Nu märks det. Därför har rennäringen plötsligt blivit en valfråga.
Läs mer:
Jakten på olja och gas tvingar bort urbefolkningen
”Man ska inte kunna räkna revbenen på en ren”
