Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
– Hur går det med valen? undrade min tonåring i torsdags förra veckan.
– Knölvalen? Den sitter fortfarande fast.
– Buckelwal på tyska, upplyste hon mig.
Ordet hade hon snappat upp på nolltid. Allt som intresserar min femtonåring lär hon sig i en grisblink; resten får man banka in.
Inte bara djurälskande tonårsflickor har engagerat sig i den strandade valen utanför tyska nordkusten. Hela Tyskland har suttit på helspänn i över en vecka. Rikskanalen ZDF sände direkt från den första räddningsplatsen utanför Lübeck, tidningen Bild har löpande rapportering.
Rubrikerna i Bild följde tätt på varandra:
Valen har haft en kall natt bakom sig.
Valen är fri!
Valen tar kurs mot öppet vatten.
Valen simmar i sicksack.
Glädje förbyttes i förtvivlan då valen dök upp på nytt österut i Wismar – fel väderstreck – och fastnade i en sandbank. Den kom loss, men fastnade på nytt. Sedan lyckades den dyka igen, men simmade i fel riktning.
Bara räddningsinsatserna i Lübeck kostade över motsvarande 400 000 kronor. Hur mycket de övriga insatserna gick lös på är inte klart än. Någon kritik mot kostnaderna har inte luftats.
Beslutsfattare reagerar plågsamt långsamt när det gäller klimatförändringen och utarmningen av biologisk mångfald. Däremot är de snabbt redo till krafttag för att hjälpa en strandad val.
Det är uppenbart varför: Valen finns där och alla kan se den.
Att rädda en val kräver begränsade punktinsatser. Resultatet syns förhållandevis snabbt.
Klimatarbetet däremot består i en rad impopulära åtgärder, utan löfte om snabba belöningar. Resultatet syns först senare. Kanske inte ens under vår livstid.
Björn Wiman konstaterade nyligen i DN att USA:s krig mot Iran enligt forskarna hittills har släppt ut fem miljoner ton växthusgaser i atmosfären. Det ryska anfallskriget mot Ukraina har genererat 311 miljoner ton koldioxid sedan 2022. Dessutom förstört oersättliga ukrainska biotoper och kontaminerat jorden med minor, metallskrot och glasfibertrådar från drönare.
Vad Ryssland gör i Ukraina är inte bara en mänsklig katastrof. Det är också ett enormt bakslag för miljön och klimatet. Klimatfrågan har hamnat i bakgrunden i EU. Istället sysselsätter sig nu en mängd europeiska regeringar med hur de ska uppnå Nato-kravet att försvarsbudgeten ska utgöra 5 procent av bnp.
Rysslands president Vladimir Putin hotar oss, vi måste vara redo att försvara oss. Det kostar. Den saken är beslutsfattare beredda att förklara för sina väljare, trots att vi inte vet med säkerhet om Putin verkligen kommer att anfalla Västeuropa. Trots detta finns en konsensus: vi kan inte ta risken att vara oförberedda.
När det gäller klimathotet vet vi däremot med säkerhet: Gör vi ingenting blir världen obeboelig. Det finns inget tvivel.
Ändå gör vi inte det vi borde.
EU-kommissionen har skjutit klimatkrav på nya personbilar på framtiden. Svenska regeringen sänker skatten på drivmedel.
Valen i Östersjön fortsatte sin irrfärd, medan tyskarna följde den med hjärtat i halsgropen. Själv följde jag den så intensivt att jag misstänker att DN:s nyhetsdesk skakade på huvudet.
Knölvalen klassas inte längre som hotad. Att en individ som tappat bort sig i Östersjön inte klarar sig är inte en tragedi för arten.
Ändå tror jag inte det är en dålig sak att vi inte har förlorat vår förmåga till medlidande för ett intelligent och socialt djur. Om människan kan kraftsamla för att hjälpa den här bjässen måste hon även kunna höja blicken.
Det verkliga hotet mot knölvalen är att oceanerna håller på att värmas upp.
Det kan människan stoppa. Möjligheten finns där, och beslutsfattarna kan välja att ta den.
Läs mer:
Kamp för strandad val: ”Det finns en chans att rädda den”
Valen utanför Lübeck är fri – drönare följer dess väg mot Atlanten
Strandade valen i Östersjön verkar ha gett upp
