Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Carl Frode Tiller
”Inringning 3”
Övers. Jonas Rasmussen
Flo förlag, 496 sidor
Ibland, när jag har tagit mig igenom de sammanlagt bortåt 1 200 sidor som utgör Carl Frode Tillers trilogi ”Inringning”, har jag fått för mig att alltsammans bara går ut på att bevisa att vårt grannland inte bara är befolkat av glada backhoppare.
Det kommer kanske som en lika stor överraskning för omvärlden som att de kan spela fotboll, men norrmän kan helt uppenbart vara minst lika neurotiska och dysfunktionella som vilka Brooklynjudar i en Woody Allen-film som helst. Den poängen har Tiller bestämt sig för att hamra in, med en energi och precision värdig Erling Braut Haaland, och även om man efter ett tag tycker att man har fattat för länge sen, är det ändå svårt att upprätta en fungerande försvarstaktik.
Den saken beror på Tillers observationsförmåga. ”Inringning” är lika hyperrealistisk och lika inriktad på den skandinaviska samtidens mindre storslagna sidor som ett Lars Tunbjörk-foto. Bilderna ur det norska familjealbumet skildrar undantagslöst situationer som nuförtiden kallas ”stela” – undertryckta relationsproblem som förblir undertryckta, eller exploderar i plågsamma scener.
Men vare sig Tiller avlyssnar sina neurotiska forskningsobjekt på efterfest i ett studentrum i Trondheim eller på ryggsäcksluff i Centralamerika, har han ett slags absolut känsla för miljödetaljer och tonfall som gör att den ibland komiskt uppskruvade konfliktnivån ändå känns trovärdig.
Men så kommer vi då till det Tjechovska geväret på väggen. Paradoxen i denna hyperrealistiska roman är att den bygger på en mindre realistisk premiss. Det tomrum som enligt titeln ska ringas in består av romanens ”huvudperson” David, som i en tidningsannons säger sig ha tappat minnet och ber alla som känt honom att höra av sig och fylla i luckorna. Deras komplexa och motsägelsefulla berättelser är den materia som romankolossen består av, men själva motorn är ju frågan om vad som till sist har ringats in: vem David är, när alla har talat färdigt om och till honom.
Att det var något lurt med hela upplägget kunde man ana sig till redan i första romandelen. Till och med en av Davids korrespondenter misstänker att han är utsatt för en manipulativ bluff – ett av de plågsamma ”sociala experiment” som är den intellektuella världens motsvarighet till busringningar eller ”Dolda kameran”.
Var inte David precis den sortens unga estet som brukade utsätta sin trista omgivning för dylika hyss, avsedda att manifestera ”konstnärens uppgift att rycka vardagsmänniskor ur vardagen”? Utvecklade han sig inte sedan till ung ironiker som fyllde huvudet med franska litteraturteorier och bestämde sig för att världen helt och hållet bestod av bilder och berättelser?
Och får vi inte reda på, nu i denna sista trilogidel, att han faktiskt publicerat en tidstypisk slackerroman som bland annat innehållit en skoningslöst vinklad skildring av en före detta flickvän, tendentiöst skildrad som lika kall och oförmögen till mänskliga relationer som, anar vi, David själv?
Jag ska inte avslöja vad som händer: bara att geväret avfyras som förväntat och på ett sätt som ändå känns oväntat (vilket kanske är själva definitionen av lyckad dramatisk effekt). Det finns mycket riktigt en metalitterär dimension i romanen och den är mycket riktigt inbyggd i intrigen på ett trovärdigt sätt, och den demonstreras utan att trollkarlen grimaserar alltför självbelåtet över sina egna tricks. Om det socialrealistiska och närgånget relationsintima har kunnat kännas en smula monotont och trögrörligt ibland, betyder det också att romanen i denna tredje del accelererar och intensifieras.
Romanen blir på så vis både en massiv samtidsroman som ringar in ett par skandinaviska decennier kring millennieskiftet som även en svensk kan känna igen, och ett raffinerat litterärt pussel som lyckas vara nyanserat och komplext utan att bli kyligt eller affekterat. Den norske backhopparen flyger, även i den nya tidens neurotiska vindar.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur