Hélène Cixous: Det som händer just nu ifrågasätter radikalt vad det är att vara jude

Det var min primitiva version av det Förlovade landet, fast jag inte visste det.

Senare skrev jag den första boken, den hette Inuti. Inuti, namnet på det som drömmer om att få komma att komma till.

Jag går i cirklar, jag söker det rätta, jag går längs det höga gallret med sänkt blick.

I samma stund skriver den stora ryska poeten Marina Tsvetajeva i sin sista dikt Slutet: poeter är ”judar”. Närmare bestämt: yids. Det vill säga: poeterna är ännu mer judiska än judarna, ännu mer anklagade, mer utpekade, mer uteslutna än judarna, de är överjudar – eller kanske underjudar. Poet är synonymt med jude, och tvärtom. Så skriver den stora poeten Tsvetajeva under Stalins regeringstid.

Ur en viss synvinkel är (var) Tsvetajeva inte judinna, ur en annan är (var) hon ”judinna”. I dag, den 5 juni 2026, skulle Tsvetajeva bara inte skriva (inte säga): ”som poet är jag judinna”. Osip Mandelstams tid är förbi, tiden då Isaac Babel och Vasilij Grossman var mänsklighetens hjältar, och då Tsvetajeva och Achmatova var – sa sig vara lika ”judiska” som jukvinnor.

I dag, i mördaren Netanyahus tid, Trumputins tid, den antisemitiska pestens och det paranoida dödandets tid skulle hon inte kunna glädjas åt att vara jude genom sin ädla ande och poesi. Kanske skulle hon säga: jag är judinna men inte sionist, jag är judinna när jag skriver. När jag åker till Osnabrück, i Niedersachsen.

Jag minns den vackra maj 1968 när den franska, revolutionära ungdomen skrattande ropade på gatorna: ”Vi är allihop tyska judar ”

Det var förr

Det fanns en tid när litteraturens största uppfinnare, James Joyce, en irländare, efter att ha valt att lämna den nationalistiska katolska konservativa ”Circle Militaire” för att ha Skriftkonsten som frihetens land, skapade en av de karaktärer som odödligt inkarnerar mänskligheten för oss, som Odysseus, som Don Quijote. Jag tänker på Leopold Bloom (ursprungligen Virag, från Ungern), med andra ord Envar, en jude, en Dublinbo, en Dublinbojude

Det är avlägset

Jag har skrivit den här berättelsen flera gånger förut. Varje gång gick jag längs gallret, letade efter grinden, det var krig inuti och utanför, jag brukade säga (brukade tänka) – det är inte lätt att vara det man inte är, det är svårt att födas och inte bara vara det man är, att vara mer än en varelse, att göra sanning

Varje gång jag ville berätta den här historien hade den bytt betydelse

Länge, medan jag ännu bodde i Algeriet, var mitt öde kanske att kämpa för de förföljdas rättigheter, judar och muslimer, judar som muslimer, dömda till förnedring av de koloniala, imperialistiska, franska, rasistiska, pétainistiska makterna det vill säga nazisternas sammansvurna. Fram till den dag då jag kom till Frankrike, 1955. Plötsligt upptäcker jag att det främsta objektet för hatets makter var kvinnornas väldiga folk. Alltså är det, säger jag till mig själv, kvinnosaken som är den mest akuta av alla kamper för mig, den äldsta, den svåraste att vinna, den sedan tidernas gryning mest universella. Jag är arton år. Det kommer att uppta mig hela livet. Till att börja med är jag först och främst en kvinna.

Så kommer min första bok. Min vän Jacques Derrida, den store filosofen, uppmuntrar mig att publicera ”Inuti”. Att göra det osynliga synligt. Dock råder han mig att använda tillfället till att byta författarnamn, för framtiden. Det stämmer, det betecknande ”Cixous” är omöjligt att uttala, främmande, dömt att felstavas och förkastas. Det händer mig fortfarande. Antingen, säger jag till mig själv, kallar jag mig alltså Jonas, min mors tyska familjs efternamn, Jonas är ett ord alla kan. Jonas är också min far Georges judiska namn. Men i sista stund slår mig tanken att jag försåtligt skulle kunna stöta bort mitt namn eftersom konstigt och eftersom judiskt. Nej, nej. Jag ska vara evigt trogen, och därmed även jutrogen. Jag behåller mitt omöjliga namn. Liksom jag behåller min ”judiska näsa”. Det var som att jag födde mig själv: jag heter Cixous. Det var som att (boken) ”Inuti” antog utmaningen med det främmande. ”Cixous” motstår appropriering, domesticering, kommersialisering. Motstår identifikation. ”Cixous” skulle ha motstått för evigt. Det går inte en dag utan att jag måste försvara det namnet, bokstav för bokstav. Ett omöjligt namn.

Härom dagen ringde herr Berman. Rösten var varm. Jag kände honom inte. Han sa sitt namn. Ett namn som slutar med -man. Man, människa. Herr Berman meddelade att jag nominerats till och tilldelats ett pris. Och gratulerade, till och med. Sådant händer. Det är en överraskning. En oväntad ära.

Jag känner inte till priset. Herr Berman berättar. Ännu ungt (priset). Herr Berman är dess grundare och välgörare. Den första författaren som valdes till Bermanpriset var David Grossman. En man jag högaktar och beundrar, en författare som kan skapa kvinnliga karaktärer som om han själv vore kvinna. Men snart tycker jag mig höra herr Berman förklara att priset ”är såsom jude”. Nu talar herr Berman om den ”judiska traditionen”. Jag är inte säker på att den här gåvan är ämnad för mig. Herr Berman däremot verkar inte tveka. Han har läst ”Från Osnabrücks station till Jerusalem”. Såsom jude, från jude till jude, judar emellan. Såsom alla. För övrigt, när ni går in i en stor, välsorterad bokhandel för att titta, var, på vilken hylla, är boken placerad? Enligt den engelskspråkiga förläggaren finner ni den på hyllan för Jewish studies. Ingen frågade om min åsikt, säger jag. Och där invänder jag: även om boken ibland står som jewish, kommer man oftare att hitta den på hyllorna Women, Feminist eller Gender kanske, beroende på om bokhandeln är uppställd tematiskt eller alfabetiskt. Så jag säger:

– Käre herr Berman, jag måste berätta för er att jag inte är jude. Jag skriver inte som jude, säger jag. Vanligtvis. (Jag säger detta på franska. På engelska skulle jag omöjligen kunna göra mig förstådd.)

– Men ni är judinna? säger herr Berman. På franska.

Och jag säger: ja. Varje gång ordet dyker upp säger jag: ja. Judinna och även katt.

På vilket språk har herr Berman läst den här boken? Jag borde ha frågat honom.

– Judinna? Ja. Jag rår inte för det. Jag är judinna av födseln, som min mor, min mormor, min gammelmormor Helene Meyer vars förnamn jag bär, naturligtvis. Jag är judinna-och-även. Kvinna och även judinna, och även drömmare är jag och när jag är drömmare är jag min mor min far min dotter, jag är läsare, krigerska, och allt mer katt. Men jag vet inte riktigt vad orden den ”judiska traditionen” döljer. Jag är inte omskuren, jag har inte lärt mig hebreiska, mina två familjer, sefardisk på fädernet, tysk, askenaser, judisk, lekmän på mödernet, utgör en del av det enskilda i dessa sammansatta ”såsom” som det finns oräkneliga av på jorden, där ordet ”jude”, föreställningen – verkligheten, genealogin, minnet, de politiska och filosofiska valmöjligheterna – kombinerar, präglar, utökar, hämtar från dessa skälvande, rika, musikaliska skapelser som i min mening är en av mänsklighetens skatter.

Om priset är ämnat specifikt för ”en författare som utvecklar den judiska traditionen”, så är jag inte säker på att svara mot den förväntan eller det förtroendet. Om jag är judinna är det utan synagoga och utan kunskap, som passionerad läsare av Bibeln, Böckernas bok, all litteraturs Författare, Shakespeares gudomliga förfader. Vad vet jag om ”traditionen”? Om någon frågar mig vad jag vet, kan jag inte citera det jag ärvt efter Omi min mormor från Osnabrück, född Jonas, Michael Kleins maka och änka. Det var hon som förde vidare den förtrollade smaken för judiska högtider, känslan för de där festligheterna – alltid sådana om befrielse, och alltid folkliga, denna lyckönskningarnas mytologi, de filosofiska sagorna, denna vänskap för alla dessa vacklande och modiga karaktärer som grekiska hjältar och som vanliga hjältar, bedragare, musiker, grymma, aristokrater, analytiker, och även det där Jonas-namnet, familjenamnet, den välbekanta fabeln som placerar profeten som är rädd för att vara just det på scenen, denna ödets tragikomiska allegori om den lilla författaren som hotas av den Allsmäktige och av den Sociala Valens förtärande krafter.

Utan kunskap och utan tro. Ni skulle kanske berätta för mig att det ”bland judarna” är vissa (och kanske många) utan religion och utan Gud som betraktar sig som judar. Jag känner flera. Jag blev kanske som mest överraskad den där sommardagen då jag fick en plötslig misstanke gällande Omi, min tyska mormor och den som invigde oss i de judiska högtidernas fantastiska värld.

– Omi, tror du på Gud? Frågan dök upp utan förklaring. Och svaret kom, utan oro eller tvekan, på tyska: Natürlich nicht.

– Men då? sa jag. De hebreiska sångerna, Chanukkaljusen? Osv.

– Av kärlek och trohet till mina föräldrar. De, Abraham och Helene Jonas, var troende. Tror jag.

Att tro utan att tro, att tro sig tro, är det ett annat sätt att tro? Är det att vara jude? Det är mysteriet.

Det är inte lätt att vara jude. Det är inte lätt att vara ”judinna”

Det finns också sätt att välkomna mysteriet som trohet till troheten. Utan identifikation. Jude såsom människa. Utan underkastelse. Jufilosofiskt. Jude trots det goda med det onda. Jude såsom judinna. Judinna såsom jude såsom alla.

Om jag garanterat är judinna, är det genom Boken och Litteraturen. Även om jag kan säga den saken, är jag inte säker på att det är vad man kallar tradition.

Men jag kan också känna mig berörd, lockad, av ordet judinna, judinna av kärlek, och respekt, för den sortens mänsklighet inom Mänskligheten som i den tusenåriga Historien har utmärkts av ödet, av ett öde så präglat av paradox, av gott och ont. Om jag hade tid, en annan gång. Dröm, förfall, ideal, författaren till den berömda meningen som lovar – Nästa år i Jerusalem. Det ständigt nästkommande året. Alltid ännu aldrig, alltid aldrig mer. Det senare aldrig för sent.

Det som intresserar mig är mysteriet med min trohet. Varför och hur jag inte distanserar mig och är oskiljbar från en tillhörighet-utan-tillhörighet, som Jacques Derrida skulle säga, från den där världen eller folket i oräkneliga varianter, och som har själva erfarenheten av benämningen gemensam, etiketten, spåret, söndringen, den försvarade och förlöjligade (räddade och nersmutsade) lagen. Det är inte lätt att vara jude. Det är inte lätt att vara ”judinna”. En annan olätthet. Men det är intressant. Det lämnar en aldrig ifred. Självkritik. Skakad av passioner och spänningar, av att så ofta dras in i å ena sidan världens oroligheter, å andra sidan en härva av identitetsfrågor, att oupphörligt gäckas av utsagan: jag är, så fort det rör sig om verbet vara. Att alltid vara utsatt för frågan. Att var man än är, vem man än är, bli uppmanad att svara. Svara, du där! För dig, för mig, för oss er dem iels (könsneutralt franskt pronomen, som svenskan hen, reds anm). Man blir utfrågad. Det är jagets polisiära sida, som Kafka är den modernaste skildraren av. Den åttonde januari 1914 inleder han året och seklet med denna fråga:

”Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har knappt något gemensamt med mig själv, och jag borde sätta mig tyst i ett hörn och vara nöjd med att jag ens kan andas.”

Minns ni?

I dag, den fjortonde oktober 2026, under mitt nittionde år, skriver jag i min dagbok: vad har jag gemensamt med judarna?

1995, när jag var ute och gick en dag i ett intensivt främmande Brooklyn, fick jag syn på den stora filosofen som irrade runt i ett mytologiskt Brooklyn som i en roman av Singer eller Agnon. Förgäves frågade han efter vägen. Det fanns ingen som kunde svara honom. Lokalborna försvann när de såg honom. Stora stumma hattar. – Vad har jag gemensamt med de här obevekliga hattarna? tänkte den vilsne. Samtidigt, på andra sidan jorden, mördades Yitzak Rabin.