Budskapet i debatten om Sveriges invandrarpolitik är märkligt.
I olika inlägg framförda av opinionsbildare sägs att regeringens utvisningspolitik är inhuman. Och det är den. Inget konstigt med det.
Men det märkliga är argumenten i resonemanget.
De invandrare som ”gör rätt för sig”, som arbetar, studerar, betalar skatt och inte begår några brott borde få stanna. De har lärt sig svenska och, osagt men väl antytt, de har anammat de berömda svenska värderingarna. De bidrar till den svenska välfärden.
Fruktansvärda situationer beskrivs. Människor har kommit hit som barn från olika länder med förtryckarregimer och arbetar nu på förskola, inom sjukvård och äldreomsorgen i stressiga, dåligt betalda arbeten – och så plötsligt ska de av någon dunkel byråkratisk orsak utvisas.
De drabbade själva träder fram med just dessa argument. Jag har skött mig, bidragit till samhället, betalat skatt. Kort sagt: varit som en svensk och nu krossas mitt liv.
Tänk om hon hade haft en brytning och ljugit bara så lite, som man kanske gör när man möter främmande myndigheter som har makt att avgöra ens livsöde?
Det ena fallet efter det andra fyller massmedierna. Till och med obegripliga fall som fyraåringen med en autismdiagnos som skulle utvisas. Och så glädjen när Migrationsverket backade. Fyraåringen får stanna.
Eller fallet med paret på Södersjukhuset i Stockholm: ”De har flytt förtrycket, lärt sig svenska, fått barn i Sverige och jobbar inom vården som skriker efter arbetskraft. Ändå har allt blivit fel. Nu ska hela familjen utvisas”, kunde man läsa i en svensk tidning. Även här slutade det hela lyckligt. De fick också stanna efter en mobilisering bland arbetskamraterna. Han var hjärtläkare och hon chefssjuksköterska i Iran. Hon fick börja som städerska här och har nu avancerat till undersköterska samtidigt som hon studerar för att bli det hon redan var: sjuksköterska. Och i artikeln säger hon:
– Jag förstår inte varför det har blivit så här. Vi har gjort allt rätt. Vi har inte ljugit om något. I stället har vi jobbat, betalat skatt och försökt bidra, säger hon.
Och journalisten tillägger:
”På perfekt svenska.”
Hon har förstått vad som går hem i den situation hon och hennes familj hamnat. Inte prat om förföljelserna i hemlandet som de utsatts för och som väntar på dem när de utvisas dit. Tänk om hon hade haft en brytning och ljugit bara så lite, som man kanske gör när man möter främmande myndigheter som har makt att avgöra ens livsöde?
Det är gripande att människor mobiliseras på arbetsplatser, men även i medierna och på gator och torg. Att många börjar ta ställning mot en inhuman politik. Gripande att mobiliseringen kan få Sveriges största politiska parti att på bara några dagar vända kappan i denna fråga.
Centralt i argumentationen är att de som ska få stanna egentligen inte kostar samhället någonting. Många är färdigutbildade och kan gå in i produktionen med detsamma efter att de har landat i Sverige, ”vården skriker efter arbetskraft”. Kort sagt, de lönar sig och därför ska de få stanna.
Det finns ingen humanism i detta sätt att tänka. Bara en kall beräkning. De lönar sig, alltså får de stanna. Utan dem tar ingen hand om min sjuka moster, om min gamla mamma, om min senila pappa. Utan dem går inga bussar som jag behöver åka med för att komma till jobbet. Utan dem är det ingen som städar på min arbetsplats.
Här finns ingen humanism, bara (?) kallblodig ingenjörskonst. Humanitära hänsyn verkar inte längre vara en svensk värdering.
De är inte lönsamma. Tvärtom kostar de pengar. De behöver sjukvård, omvårdnad och ekonomiskt stöd för att klara livhanken
”Blir du lönsam, lille vän?”, som Peter Tillberg frågade med sin klassiska målning från 1972 som visar elever i en skolklass i Sverige. Var det lönsamt att utbilda arbetarklassens barn?
”Blir du lönsam, lille vän?” verkar ha blivit den centrala linjen även för det humanistiska motståndet mot Tidö-regeringens absurda invandrarpolitik.
Och då kan vi glömma alla torterade och traumatiserade människor och andra med olika funktionsvariationer som sökt sig till Sverige och ibland behöver år för att komma tillbaka till någon form av tillit till medmänniskor och samhället. Människor vars tillvaro slagits i spillror för att de kämpade för demokrati eller tillhörde fel religion eller fel identitet.
De är inte lönsamma. Tvärtom kostar de pengar. De behöver sjukvård, omvårdnad och ekonomiskt stöd för att klara livhanken. Det finns de som inte ens kan stimuleras till att börja arbeta av regeringens åtstramning av olika bidrag och försäkringssystem.
Vad ska vi göra med dem? De tärande. De bidragsberoende.
Stoppa de orättvisa utvisningarna, argumenterar debattörerna och demonstranterna på Sergels torg. Och jag bara undrar: vilka är då de rättvisa utvisningarna?
I Spanien har regeringen nyligen beslutat att ge över en halv miljon illegala migranter uppehålls- och arbetstillstånd. En annan politik är möjlig.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Davood Javid, överläkare: ”Läkare flyr Sverige när familjer splittras”
Företrädare för Kristdemokraterna: ”Vi har varit naiva och fega inför hotet från islamism”
