Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Yaeger
Slaktkyrkan, Stockholm
Visst är det lite charmigt med den nya generationens 00-talsretro. För oss millennials, som tillbringade våra 20-nånting-år vadande genom 80-talsnostalgi, är det mysigt att se Gen Z ta fasta på helt andra saker från den gudsförgätna epoken. Om det så är horden av rufsiga indierockband som skakat liv i föräldrarnas mp3-spelare fyllda av The Strokes och Broder Daniel eller de pubeslåga midjorna på jeansen i kön till hipsterklubben Spice99, så piggar det upp att påminnas om att nya blickar alltid upptäcker nya saker.
28-åriga Hanna Jäger och hennes electropopprojekt Yaeger har redan hunnit låta höra om sig länge, men först nu i april släppt sitt debutalbum. Det heter ”Piratebae”, en titel som förstås skriker tidigt 00-tal, fildelningsboom och nätanarkism. När hon på torsdagskvällen gör sin första stora, egna spelning på Slaktkyrkan har affischerna med bilden av henne utklädd till pirat, komplett med ett leende som flashar en präktig guldtand, tapetserat Stockholm i veckor.
I en intervju med DN tidigare i vår, deklarerade Yaeger att målet med premiärkonserten var att sälja varenda biljett. Dessa, 700 till antalet, har mycket riktigt också gått åt och det är trångt framför scenen när videoprojektionerna tänds upp och introt till ”Baewatch” söker sig ut över rummet. När kvällens huvudperson väl materialiserar sig ur röken, i baggy pants och en topp som visar magen som Gwen Stefani år 2000, är det hennes uppgift att (nästan) helt på egen hand bära showen.
Kollegorna Namasenda och Waterbaby dyker upp, i varsin låt. I övrigt är det Yaeger själv som med en imponerande beslutsamhet dansar och klättrar på scenografin med ö-tematik, samtidigt som hon sjunger sig igenom hela albumet – och lite till. Ska hennes maximalistiska, ömhudade rejvpop verkligen lyfta i konsertformatet behöver hon hitta ett sätt att täta gliporna som ofrånkomligen uppstår när en ensam artist förväntas fylla ut mer än en timme på en stor scen. Men när publiken spontant börjar ropa ”Yaeger! Yaeger!” blir det tydligt att det finns gott om folk som orkar vänta tills hon lyckas.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Sara Martinsson.
