Vi går in i en fas av klimatförändringar där osäkra men katastrofala risker inte längre kan ignoreras. En av de allvarligaste och mest överhängande riskerna är att vi passerar tippningspunkten för destabilisering av den atlantiska meridionala cirkulationen (Amoc).
Amoc är ett viktigt system av havsströmmar och värmeutbyte i Atlanten som ligger till grund för klimatstabilitet, livsmedelssäkerhet och energisystem i Nordatlanten och Nordeuropa. Den är sammankopplad med Golfströmmen, som tillsammans bidrar till att reglera klimatet i Sverige.
Mitt i en värld av geopolitisk omvälvning får vi rapporter om att världen för första gången på tre år har överskridit 1,5 graders uppvärmning.
Samtidigt fortsätter de globala utsläppen av växthusgaser, som ännu inte nått sin topp. Klimatmötet COP30 i Brasilien misslyckades med att korrigera kursen för de globala utsläppen. Världen befinner sig nu på en bana som leder till en uppvärmning på över 2,5 grader – djupt inne i farozonen för tippningspunkter i jordens system.
Dessa punkter beskriver uppvärmningströsklar, bortom vilka kritiska system på vår planet destabiliseras. Det leder till globala och potentiellt katastrofala konsekvenser i framtiden. Den senaste forskningen tyder på att vi kan närma oss tippningspunkter för Amazonas regnskog, Grönlands istäcke, tropiska korallrev och – framför allt – Amoc-systemet.
Vi vet från klimatdata som går tillbaka till den senaste istiden att Amoc kan tippa från ett ”på”-läge, som i dag, till ett ”av”-läge där cirkulationen i stort sett upphör. Det råder bred vetenskaplig enighet, som redan uttryckts i de första IPCC-rapporterna, om att uppvärmningen kommer att försvaga Amoc.
Modellerna indikerar nu en 70-procentig sannolikhet för att Amoc stängs av i en framtid med höga utsläpp, och en 25-procentig sannolikhet även i en framtid med låga utsläpp
Även om den exakta tröskeln för tippningen är osäker, råder det liten tvekan om att risken för att passera tröskeln ökar betydligt med stigande globala temperaturer – och att risken är betydligt större än vad experterna trodde för bara några år sedan. Modellerna indikerar nu 70 procents sannolikhet för att Amoc stängs av i en framtid med höga utsläpp, och 25 procents sannolikhet även i en framtid med låga utsläpp. Flera indikatorer tyder på att Amoc redan försvagas, med tecken på minskad stabilitet.
Precis som inom luftfarten, kärnenergin och andra kritiska system är den centrala frågan inte om varje detalj kan förutsägas, utan om det finns en risk med stora konsekvenser och hur den kan minskas. Ur ett politiskt perspektiv har Amoc blivit en oacceptabelt hög risk med potentiellt katastrofala konsekvenser.
En kollaps av Amoc skulle orsaka långvariga strukturella förändringar globalt, där livsmedelssystemen är särskilt sårbara. Studier tyder på en förlust av upp till 90 procent av den nuvarande odlingsbara marken i Storbritannien och stora minskningar av klimatmässigt lämpliga områden för viktiga grödor globalt. Långvarig torka i stora delar av Europa skulle undergräva jordbrukets produktivitet och göra de nuvarande produktionssystemen ohållbara. Förskjutna tropiska regnbälten skulle orsaka omfattande torka och översvämningar i tropikerna.
För de nordiska länderna utgör destabiliseringen av Amoc en unik risk på grund av den nära kopplingen till det nordatlantiska klimatsystemet. De omedelbara effekterna skulle omfatta förändrade temperatur- och nederbördsmönster och kraftigare vinterstormar, vilket skulle leda till betydande sekundära socioekonomiska effekter. Jordbruket skulle drabbas av minskade och mer osäkra skördar, vattenkraft skulle utsättas för påfrestningar, fiske och skogsbruk skulle störas av förändrade ekosystem och extrema väderförhållanden, och långt integrerade försörjningskedjor skulle förstärka livsmedels- och energichocker i de nordiska ekonomierna.
De primära och sekundära effekterna skulle spilla över på socioekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser: social instabilitet i klimatutsatta regioner, ökat migrationstryck mot Europa, belastning på humanitära och militära resurser samt tryck på den europeiska politiska sammanhållningen. Destabiliseringen av Amoc kan inte betraktas som ett avgränsat eller regionalt problem.
Regeringar över hela Europa har börjat uppmärksamma detta. Amoc har hamnat på dagordningen för det nationella säkerhetsrådet på Island, höga tjänstemän i Irland har identifierat det som den största klimatrisk som landet står inför, försvarsrelaterade analyser i Finland och Frankrike beaktar dess effekter och vi ser stora brittiska satsningar på forskning om tippningspunkter.
Amocs destabilisering är inte längre ett avlägset klimatscenario utan en nationell och global säkerhetsrisk. Europeiska försvarsanalyser och ny vetenskaplig forskning kommer fram till samma slutsats: detta är en form av systemrisk som regeringarna måste planera för redan nu. Vi efterlyser därför tre konkreta åtgärder:
● Stärka det nordiska klimatledarskapet genom en gemensam handlingsplan för snabb regional urfasning av fossil energi och andra klimatskadliga gaser – både som riskminskning och globalt exempel. Det behövs också en samordnad strategi för politiskt engagemang för att påverka länder som går långsammare fram på den internationella arenan. Det enda sättet att begränsa eskaleringen av Amoc-risken är att så snabbt som möjligt stoppa den globala temperaturökningen.
● Inrätta integrerade långsiktiga system för observation, modellering och beredskap – direkt kopplade till civilförsvaret och den nationella säkerhetsplaneringen, med erkännande av att vi har gått in i en fas med oacceptabel risk för destabilisering eller kollaps av Amoc. Den nordiska-arktiska regionen måste behandlas som ett kritiskt läge för klimatets tippningspunkter, eftersom Arktis värms upp två till tre gånger snabbare än det globala genomsnittet och har minst sex integrerade tippningspunktssystem.
● Placera analyser av klimatrisker i centrum för säkerhet och stabilitet och gå bortom sektorsspecifika effekter för att analysera potentiella dominoeffekter när klimatförändringar drabbar människor och samhällen lokalt och regionalt. Det behöver inkludera flaskhalsar i beslutsprocesser under stress.
Att förbereda sig för störningar i Amoc är inte alarmism. Det är ansvarsfullt ledarskap i en ny klimatera.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Svenskt Näringsliv: ”Sverige har inget att skämmas för vad gäller klimatet”
Sex forskare: ”Krävs mer än totalförsvar – måste rusta för naturkatastrofer”
