Fakta i frågan: Hur mår miljön – bortom klimatet?

Under senare år har klimatfrågan – av förklarliga skäl – överskuggat nästan allt annat i miljödebatten. Temperaturen stiger, glaciärer smälter och utsläpp av växthusgaser står i centrum för både politik och nyhetsrapportering.

Men medan debatten kretsar kring temperaturkurvor och koldioxid pågår också andra förändringar i naturen – en del mindre uppmärksammade. Hur ser det ut med andra utsläpp? Mår våra sjöar bättre? Är skogen på väg att förstöras? Och vad händer egentligen i Östersjön?

Dagens Nyheter har granskat utvecklingen av miljön i Sverige (exklusive klimatfrågan) på sex olika områden:

1. Luften

Luftföroreningar påverkar hälsan. För en del människor kan de bidra till förkortad livslängd.

Men utvecklingen i Sverige går i huvudsak åt rätt håll: luften har blivit renare.

Sedan 1990 har utsläppen från bland annat trafik, industri och energiproduktion minskat kraftigt. Det gäller både skadliga gaser och små partiklar som vi andas in.

En viktig grupp av luftföroreningar är kväveoxider – gaser som framför allt bildas vid förbränning, exempelvis i bilmotorer. De bidrar till dålig luft i städer och kan irritera luftvägarna. Sedan 1990 har Sveriges utsläpp av just kväveoxider minskat med omkring 65 procent, trots ökad befolkning.

Bakom minskningen finns flera orsaker. Bilar har fått effektivare avgasrening, elbilarna har blivit fler, industrin har blivit bättre på att rena sina utsläpp och Sverige använder betydligt mindre olja och kol.

Hur ren luften är skiljer sig kraftigt beroende på var man bor. Den som bor vid en hårt trafikerad gata i Stockholms innerstad utsätts naturligtvis för betydligt mer luftföroreningar än den som bor vid en väg utanför Sorsele.

På ett antal hårt trafikerade gator i svenska städer sitter mätare som år efter år registrerar vad stadsluften innehåller. Det gör det möjligt att följa hur halterna av olika luftföroreningar har förändrats över tid.

Bland de ämnen som mäts finns kvävedioxid (en av kväveoxiderna från trafiken) och PM10 (partiklar i luften från framför allt vägslitage till följd av dubbdäcksanvändning).

Hornsgatan på Södermalm i Stockholm har länge varit ett av Sveriges mest kända exempel på dålig stadsluft. Men sedan millennieskiftet har nivåerna av kvävedioxid och partiklar mer än halverats.

Även på andra platser syns förbättringar, även om takten varierar.

Även andra luftföroreningar har minskat kraftigt. Svavelutsläppen är i dag en bråkdel av nivån 1990, och utsläppen från lösningsmedel, bensinångor och färger har också pressats ned – bland annat genom renare bränslen och mer vattenbaserad färg. Även mängden cancerframkallande ämnen från exempelvis vedeldning har minskat betydligt de senaste decennierna. Lokalt kan vedeldning ändå fortfarande påverka luftkvaliteten, särskilt där trivseleldning i kaminer är vanlig.

Den förbättrade luftkvaliteten har märkts i människors hälsa. Enligt en studie från Karolinska institutet har färre barn i Stockholm utvecklat astma när luften blivit renare.

2. Sjöar och vattendrag

Under stora delar av 1900-talet mådde många svenska sjöar allt sämre. Regn och snö innehöll svavel- och kväveföreningar från förbränning av fossila bränslen, framför allt från industrier, transporter och kraftverk långt utanför Sveriges gränser. När nederbörden föll över skogar och vatten blev sjöarna surare med stora konsekvenser för djur och växter. I vissa sjöar dog fisken ut.

Men utvecklingen har under de senaste decennierna i huvudsak gått åt rätt håll.

Utsläppen av svavel och kväve i Europa har minskat kraftigt. Det har lett till att många sjöar börjat återhämta sig.

År 1990 bedömdes omkring 15 procent av Sveriges sjöar vara försurade. I dag är motsvarande andel omkring fem procent.

Förbättringen har gått långsammare på senare år eftersom marken runt sjöarna fortfarande bär på effekter av tidigare surt nedfall. På vissa platser kan skogsbruk påverka hur snabbt återhämtningen går.

Försurning är fortfarande ett stort problem i vissa delar av landet, framför allt i sydvästra Sverige där tre av tio sjöar fortfarande bedöms vara försurade. Det beror på att området både drabbats hårt av historiskt surt nedfall och har marker med svag motståndskraft mot försurning, vilket gör återhämtningen långsam.

Men försurning är inte det enda problemet. I många sjöar och vattendrag är det i stället övergödning från jordbruk och avlopp som sätter störst spår – med algblomning, grumligare vatten och förändrade livsmiljöer som följd. Det är också ett av de stora problemen i nästa miljöområde: Östersjön.

3. Östersjön

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav.

Omkring 21 procent av bottnarna i Egentliga Östersjön (den centrala delen av Östersjön) var förra året syrefria. På en död botten trivs enbart vissa bakterier. Varken växter, fiskar eller andra djur kan leva där.

Utbredningen av döda bottnar i Egentliga Östersjön har tredubblats under 2000-talet jämfört med 1990-talet:

Läget är inte nödvändigtvis oåterkalleligt, men återhämtningen kan ta lång tid.

Problemen med syrebrist gäller inte bara bottnarna utan hela vattenmassan upp till det så kallade saltvattensprångskiktet på cirka 70 meters djup, som avgränsar det salta djupvattnet från det mindre salta ytvattnet. Alla djupare områden i centrala Östersjön är nu fyllda med dåligt syresatt vatten.

Situationen beror på att föroreningar och näringsämnen stannar kvar i havet under lång tid. Det beror i sin tur i stor utsträckning på Östersjöns utsatta läge med enbart smala passager till världshaven.

Problemen har dessutom förvärrats av övergödningen, alltså att det under lång tid tillförts för mycket näringsämnen till vattnet. Näringen bidrar till en hög produktion av bland annat växtplankton. När dessa alger dör och når botten bryts de ner. Vid nedbrytningen går det åt syre. Det leder i sin tur till syrebrist i bottenvattnet.

Förutom döda bottnar orsakar övergödningen algblomningar, grumligt vatten och försämrade livsmiljöer både längs kusten och i öppet hav. Det ger allvarliga konsekvenser för havets ekosystem.

Vissa ljusglimtar finns i statistiken. De senaste decennierna har tillförseln av kväve och fosfor minskat, ett resultat av förbättringar inom exempelvis avloppsrening, industri, skogsbruk och jordbruk. Men det tar tid innan förbättringarna märks i havsmiljön eftersom en stor mängd kväve och fosfor redan finns i havet, bundet i såväl organismer som i bottensediment.

Bestånden av flera fiskarter har minskat dramatiskt i Östersjön under de senaste hundra åren. Utarmningen beror i stor utsträckning på överfiske. Flera arter klassificeras för närvarande som sårbara. Östersjöns rovfiskar, särskilt torsk och ål, är i kris.

4. Miljögifter

Sverige använder i dag långt fler kemiska ämnen än för några decennier sedan. De finns i allt från kläder och elektronik till möbler, rengöringsmedel och läkemedel. Många kemikalier är viktiga och gör vardagen enklare – men vissa kan också skada människor, djur och natur.

För miljön handlar problemet inte om ett enda utsläpp, utan om tusentals olika ämnen som sprids samtidigt. Vissa bryts ned snabbt. Andra stannar kvar under mycket lång tid.

På flera områden har utvecklingen gått åt rätt håll. Sedan 1970- och 80-talen har halterna av flera klassiska miljögifter minskat kraftigt i Sverige. Det gäller bland annat PCB, DDT och dioxiner – ämnen som tidigare användes i industrin och jordbruket eller bildades vid förbränning. Efter att ämnena förbjudits eller begränsats har halterna successivt sjunkit i naturen.

Det syns bland annat i mätningar av havsfåglar. Många rovfåglar och sälar, som tidigare drabbades hårt av miljögifter, har också återhämtat sig.

Även hos människor syns effekterna av minskade utsläpp. Ett tydligt exempel är bly. Metallen kan skada nervsystemet redan vid låga doser och är särskilt problematisk för barn. I slutet av 1970-talet låg den genomsnittliga blyhalten i blod hos skolbarn i södra Sverige på 50–70 mikrogram per liter. År 2024 var halten 6 mikrogram per liter. En viktig förklaring är att bly fasats ut ur bensin. När blyad bensin tidigare användes, spreds små blypartiklar via bilavgaser och människor fick i sig dem genom luften och damm i miljön.

Men samtidigt uppstår nya problem.

I takt med att vissa ämnen förbjudits har andra tagit deras plats. Ett exempel är PFAS – en stor grupp extremt svårnedbrytbara kemikalier som bland annat använts i impregnering, brandskum och olika industriprocesser. De kallas ibland ”evighetskemikalier” eftersom de bryts ned mycket långsamt i naturen.

För några av de bäst studerade PFAS-ämnena finns kopplingar till bland annat påverkan på immunförsvar, lever och blodfetter. För många andra ämnen är kunskapen fortfarande begränsad.

PFAS har hittats i mark, sjöar och dricksvatten på flera platser i Sverige. I vissa områden, bland annat i anslutning till flygplatser och militära brandövningsplatser där PFAS-haltigt brandskum använts, har halterna varit så höga att dricksvattentäkter fått stängas eller renas. Annars är den generella bilden att svenskt dricksvatten håller hög kvalitet.

För många av de kemiska ämnen som används i samhället vet forskare fortfarande relativt lite om hur de påverkar människor och ekosystem över lång tid – särskilt när flera ämnen förekommer samtidigt. Miljön utsätts sällan för en enda kemikalie i taget, utan för flera som kan interagera med varandra.

Ett annat område som fått ökad uppmärksamhet under senare år är mikroplaster – små plastpartiklar vilka sprids från bland annat bildäck, syntetkläder och plastskräp som bryts ned. De har hittats i hav, sjöar, dricksvatten och även i människokroppen. Forskare försöker fortfarande förstå vilka konsekvenser det får för hälsa och ekosystem, men kunskapen är än så länge begränsad.

Därför är bilden av miljögifterna dubbel. För flera välkända och hårt reglerade ämnen har utvecklingen varit tydligt positiv. Men samtidigt tillkommer nya kemikalier snabbare än forskningen och lagstiftningen hinner med.

Den här dubbelheten syns tydligt i unika svenska data. Sedan 1996 har forskare regelbundet samlat in modersmjölk och blod från förstföderskor i Uppsalaregionen.

Resultaten visar att flera gamla miljögifter har minskat kraftigt. Men just PFAS har samtidigt ökat under lång tid, även om halterna på senare år tycks ha börjat minska.

Ett annat klassiskt miljögift är kvicksilver. Men trots att utsläppen har minskat finns höga halter kvar i många insjöfiskar, särskilt rovfiskar som gädda, gös, abborre och lake – eftersom kvicksilver som lagrats i marken långsamt kan läcka vidare till sjöar.

5. Skog och landskap

Få miljöfrågor är i dag så polariserade som skogsfrågan. På ena sidan står skogsindustrin, som ser träden som en klimatsmart, förnybar råvara för att fasa ut plast och fossila bränslen. På andra sidan står miljörörelsen, som vill låta skogen stå kvar för att binda koldioxid och rädda hotade arter.

Den svenska skogen utvecklas åt olika håll beroende på vad man mäter.

Vi börjar med det positiva. Den samlade volymen träd i Sverige är i dag större än någonsin sedan mätningarna började på 1920-talet:

Förklaringen är det moderna skogsbruket. I stora delar av landet dominerar trakthyggesbruk, det vi i dagligt tal kallar avverkning genom kalhyggen. Det betyder att skog avverkas, marken bereds och nya plantor sätts.

Det har varit effektivt. Förädlade träd växer snabbare än tidigare generationer. Sverige producerar mer skogsråvara än förr och mängden trä i skogen har ökat.

Men här uppstår också miljökonflikten. En skog som innehåller mycket virke är inte automatiskt en skog rik på liv. För djur, växter och svampar spelar det stor roll hur skogen ser ut – inte bara hur många träd som står där.

Stora delar av Sveriges skogar består i dag av relativt unga bestånd. Omkring 40 procent av skogen är 40 år eller yngre, jämfört med 28 procent på 1960-talet.

Dessutom är skogarna ofta täta, likåldriga och dominerade av ett enda trädslag, vanligtvis gran eller tall.

Det blir ett problem för arter som behöver något helt annat: gamla, varierade skogar som fått stå länge utan att störas.

Många hotade arter behöver inte bara gamla träd – utan skogar som fått utvecklas under mycket lång tid utan att kalavverkas. Där hinner särskilda miljöer byggas upp: gamla träd, murkna stubbar och död ved i olika nedbrytningsstadier. När en sådan skog avverkas försvinner inte bara träden – utan ofta hela livsmiljöer som tagit århundraden att utveckla. Att plantera ny skog räcker inte för att snabbt få tillbaka dem.

För en lekman kan död ved låta som ett tecken på en sjuk skog, men det är tvärtom: en stor andel av de hotade arterna lever av eller i döende och döda träd.

Här finns faktiskt en ljusglimt. Mängden död ved i skogen har ökat tydligt sedan mitten av 1990-talet, dels för att stormar, torka och granbarkborrar dödat träd, dels för att skogsbruket numera lämnar kvar mer död ved vid avverkning. Problemet är att den mest värdefulla veden fortfarande är ovanlig: riktigt grova träd som vuxit långsamt eller brandskadade träd som vissa arter är specialiserade på.

Statistiken kring riktigt gammal skog rymmer också en dubbelhet. Sedan mitten av 1980-talet har arealen äldre skog ökat igen, efter att länge ha minskat. De senaste två decennierna har arealen skog med träd äldre än 160 år vuxit från omkring 900 000 till 1,2 miljoner hektar.

Men ökningen ska inte tolkas som att problemet är löst. För många hotade arter räcker det inte med gamla träd – de är beroende av skogar med lång kontinuitet. Sådana skogar finns fortfarande, särskilt i norra Sverige, men arealen är liten och fortsätter att minska.

Även i det öppna jordbrukslandskapet syns stora förändringar.

När jordbruket rationaliserats har småskaliga ängar och naturbetesmarker antingen plöjts upp eller vuxit igen – och med dem har en stor del av landskapets artrikedom försvunnit. Bara några procent av de ängar och betesmarker som fanns kring sekelskiftet 1900 finns kvar i dag.

Sådana marker är beroende av skötsel: att djur betar och att gräset slås. Upphör skötseln växer de igen, och blommor, fjärilar och humlor trängs undan.

Utvecklingen för pollinerande insekter är svår att sammanfatta i en enda kurva, eftersom många arter saknar lång och systematisk övervakning. Men bilden är oroande: många vildbin, humlor och fjärilar är beroende av blomrika ängar, betesmarker och andra öppna miljöer. Det beskrivs ofta som en viktig framtidsfråga. När sådana livsmiljöer försvinner, drabbas inte bara insekterna utan också den pollinering som många vilda växter och grödor är beroende av.

På senare år har dock arealen ängs- och betesmark i Sverige stabiliserats kring 419 000 hektar.

Liknande mönster syns i våtmarkerna. Under 1900-talet dikades stora arealer ut för att ge plats åt skogs- och jordbruk. Nästan en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit. De senaste åren har takten i återställningen ökat: diken dämmas igen och nya våtmarker anläggs. Det har gjort att den tidigare negativa utvecklingen enligt Naturvårdsverket bedöms ha planat ut.

6. Växt- och djurlivet

Till skillnad från utsläpp eller luftföroreningar finns inget enskilt mått som kan sammanfatta tillståndet för växt- och djurlivet. Sverige har tiotusentals arter av växter, djur, svampar och insekter. Vissa ökar i antal, andra minskar. Några försvinner från platser där de tidigare varit vanliga, samtidigt som andra återhämtar sig.

En viktig datakälla är den svenska rödlistan – en återkommande bedömning av vilka arter som riskerar att dö ut från Sverige. Vart femte år går forskare igenom kunskapsläget för tusentals arter och sorterar varje art i en kategori efter hur stor risken är att den försvinner.

Det är samma internationella skala som ofta syns på skyltar i djurparker.

För att fånga helheten i en enda siffra väger forskarna samman alla dessa bedömningar till ett så kallat rödlisteindex. Med ett enda mått går det då att se om läget för arterna som grupp förbättras eller försämras över tid.

Det är ett sammanvägt mått på hur arternas utdöenderisk förändras. Indexet går från 0 till 1: 0 skulle innebära att alla arter i gruppen är utdöda, medan ett värde nära 1 betyder att arterna i gruppen bedöms som livskraftiga.

Indexet faller om flera arter i en grupp flyttas till högre hotkategorier (till exempel från ”sårbar” till ”starkt hotad”). Då sjunker indexet, eftersom det betyder större samlad risk för att arterna i gruppen ska dö ut från Sverige.

För grod- och kräldjur samt däggdjur syns förbättringar sedan 2000, bland annat efter naturvårdsinsatser. Men för fåglar och fiskar går utvecklingen åt fel håll.

Siffrorna ska läsas med viss försiktighet. Indexet är endast meningsfullt för de artgrupper där kunskapen är god nog. Merparten av djur- och växtlivet, som de flesta insekter, svampar och lavar, övervakas inte systematiskt. Förändringar av rödlistekategori för dessa arter beror främst på ökad kunskap. Det betyder att rödlistan får ökad precision vid varje ny revision.

Nära 23 procent av Sveriges bedömda arter är rödlistade. Av dessa bedöms 76 procent vara utsatta för stor negativ påverkan av någon känd faktor. De två främsta faktorerna är igenväxning på land och brist på kontinuitetsskog – båda tätt kopplade till hur vi använder marken inom jord- och skogsbruk.

På artnivå går det att se både positiva och negativa trender. Utter och havsörn har lämnat rödlistan, bland annat på grund av minskning av vissa miljögifter och förbud mot jakt. Igelkott, flera ugglor samt fiskar som lax, öring och sill är exempel på arter som har fått försämrad status.

För de flesta arterna saknas systematisk övervakning över lång tid, vilket gör det svårt att beräkna trender.

Men det finns ett undantag: fåglarna.

Sedan 1970-talet har tusentals frivilliga fågelskådare varje år räknat fåglar längs samma vägar och på samma platser runt om i Sverige. Genom att återvända till samma punkter år efter år går det att följa hur bestånden förändras över tid.

Fåglar fungerar dessutom som en sorts temperaturmätare för naturen. De reagerar ofta snabbt när livsmiljöer förändras och de finns i alla miljöer: långt ute till havs, i fjällen, vid sjöar, vattendrag, i skogar, på odlingsmark och myrar samt inne i städer. Försvinner insekter märks det hos insektsätande fåglar. Förändras jordbruket eller skogen syns det i vilka arter som ökar eller minskar.

Sämst går det för jordbrukslandskapets fåglar – arter som gulsparv, sånglärka och tofsvipa. Som grupp har de minskat så gott som oavbrutet ända sedan räkningarna inleddes på 1970-talet. År 2025 låg indexet på den lägsta nivå som hittills uppmätts.

Fåglar i skogsmiljöer med höga naturvärden (exempelvis domherre, tofsmes och trädkrypare) har klarat sig betydligt bättre. Här är tidsserien visserligen kortare – tillbaka till 2002 – men under dessa drygt två decennier har de legat ungefär stilla. De senaste tio åren syns till och med en svag men statistiskt signifikant uppgång. Förra året var faktiskt det bästa året sedan mätstarten.

Att Sverige ska ha ett rikt växt- och djurliv är ett av landets 16 miljömål. Men Naturvårdsverket bedömer att målet med dagens styrmedel inte kommer att nås till 2030 – och att utvecklingen dessutom går åt fel håll.

Det finns förstås aspekter av miljön som vi av utrymmesskäl inte kan ta upp. Till exempel har Sverige blivit betydligt bättre på att ta hand om sina sopor. Allt mer återvinns och mängden hushållsavfall per person har minskat med 23 procent på tio år. Inte heller ozonskiktets återhämtning eller den miljöpåverkan som svensk konsumtion orsakar i andra länder ryms i den här genomgången.

Sammantaget är det en splittrad bild av utvecklingen för miljön. Där problemet varit tydligt, känt och möjligt att reglera har utvecklingen ofta vänt: luften har blivit renare, blynivåerna i barns blod har rasat, de klassiska miljögifterna har minskat och försurningen likaså. Det visar att politiska beslut och regler kan göra tydlig skillnad när problemet är väl avgränsat.

Det är svårare med problem som är långsamma, diffusa eller inbyggda i hur vi använder mark och hav. För Östersjöns döda bottnar, mångfalden i skogs- och jordbrukslandskapet samt evighetskemikalier som PFAS och mikroplaster, vilka vi ännu inte förstår konsekvenserna av, går det antingen trögt, åt fel håll eller är för tidigt att bedöma.