Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
VM går in i kvartsfinalfasen och England är kvar. Så långt allt bekant. Men när pokalen väl ska lyftas, brukar det traditionsenligt göras av ett annat land.
Eller? Något är annorlunda den här gången. 2026 finns inte samma självsäkra engelska tjat om ”It’s coming home”. ”Three Lions” smyger snarare med, samtidigt som världens blickar riktas mot Infantino och Trump, fransk briljans, Messi och norsk rodd.
Något annat är nytt, åtminstone i sammanhanget. Oasis ”Wonderwall” har blivit soundtracket för det engelska landslaget under mästerskapets gång.
Tillbaka till grunderna. Ibland räcker det med kille och gitarr. ”Wonderwall” är läktarsångernas motsvarighet till att låta spelet kretsa kring Harry Kane, lagkaptenen och superstjärnan som ju dök upp komiskt hes vid mikrofonerna efter att ha sjungit ihop med fansen på Aztecastadion i söndags. Efter en åttondel mot hemmanationen Mexiko som faktiskt var en smärre bragd.
All the roads they had to walk were winding. England har inte vunnit en titel sedan 1966. Är det dags nu?
I tider av polarisering, rasistupplopp och ständiga premiärministerbyten, drömmer engelsmännen sig alltså tillbaka till enklare tider, till 90-talets ”Cool Britannia”. PJ Harrison, författare till ”Gallagher. The fall and rise of Oasis”, försöker definiera storheten med ”Wonderwall” för BBC:
”Vad är en wonderwall? Jag är inte helt säker på vad det är, men jag kan sjunga om det och det kan bli vad jag än tänker att det är.”
I stället för polarisering – en projektionsyta?
Vi får se om det räcker på lördag. Engelsmännen ska ju stoppa Erling Haaland, som av en händelse spelar i Gallagherbrödernas älskade Manchester City. Men också försöka göra mål på Örjan Nyland – norrmännens egen mirakelvägg. Det är lång väg till en final där Liam Gallagher nu lovat att uppträda med låten, ifall engelsmännen tar sig dit.
Men när jag ser de engelska supportrarna i New Jersey, Atlanta och Mexico City stämma upp i Oasis tillsammans med spelarna får jag en känsla. Jag är inte helt säker på vad det är, men kanske handlar det om att i dag ska vara dagen.
Läs mer: Jesper Högström: Norges sak är vår i fotbolls-VM – eller?
