Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Skräckkomedi
”Scary movie”
Regi: Michael Tiddes.
Manus: Craig Wayans, Keenen Ivory Wayans, Marlon Wayans, Shawn Wayans. I rollerna: Marlon Wayans, Shawn Wayans, Anna Faris, Regina Hall, med flera. Längd: 1 tim 36 min (11 år). Språk: engelska. Biopremiär.
För vänner av god smak finns väl inget läskigare än en film med manus av bröderna Wayans? Enligt egen utsago förlorade de kontrollen över ”Scary movie”-serien redan efter den andra filmen, efter en pengatvist med Weinstein-bröderna. Återkomsten inför sexan synkar nästan perfekt med huvudföremålet för parodin: ”Scream-serien, vars sjunde del tidigare i år gjorde fullkomligt magplask i nostalgi med hjälp av gamla skådespelare och originalförfattaren Kevin Williamson i registolen.
Enligt parodins alla regler lyckas ”Scary movie” både rida på nostalgivågen och samtidigt driva med den, i form av vad en rollfigur kallar en ”rebootequel”. Den gamla kärntruppen återvänder också – inte bara bröderna Marlon och Shawn Wayans, utan även Regina Hall och Anna Faris som Cindy vars döttrar nu blivit jaktbyten för maskerade mördare.
Sedan Wayans-bröderna lämnade serien har mycket hänt. På förutsägbart boomer-humör försöker filmen skoja om samtiden, men mycket känns redan överspelat. Det blir sömnigt när det skämtas om hjärndöda streamare (med Kai Cenat i en cameoroll) och överkänsliga generation Z.
Wayans-bröderna har aldrig varit kända för politisk korrekthet (se bara den ljuvligt smaklösa whiteface-komedin ”White chicks”), men ocensurerad käftfräckhet garanterar inga gapskratt. Det märks i en parodi på tunnelbanescenen från ”Scream 6” (2023), där en ordmärkande PK-tjatmaja används som ett mänskligt knivblock när medpassagerarna får nog av hens pronomentjat. Mer plumpt än träffsäkert.
På löpande band förlöjligas alla möjliga skräckisar, vissa mer aktuella än andra. Jag skäms lite över hur roligt jag har när kyrkoscenen från sydstatsskräckisen ”Sinners” (2025) används för en urspårad omvändelseceremoni för Shawn Wayans sprängkåta rollfigur, eller när barn som råkat få i sig THC-godis fäller ut sina flygplansarmar och ger sig ut på en slowmotion-springtur à la illbattingarna i ”Weapons” (2025). Andra skämt – de flesta faktiskt, som när den snart decenniegamla ”Get out” (2017) dammas av – känns inte lika nya och fräscha.
Eller förlåt, ”fräsch”? Knappast, men det är förstås inte heller avsikten. Tvärtom. Det behöver heller inte vara ett problem, om man likt undertecknad finner förlösande nöje i att regrediera till neandertalsnivå och komma i kontakt med sin mest pårökta tonårshjärna – men skratten kommer för glest. Slagen under bältet saknar överraskning och humorn blir snabbt förutsägbar.
Detsamma kan förresten sägas om årets mest väntade bottenbetyg.
Se mer. Skamlöst roliga parodifilmer: ”Titta vi flyger” (1980), ”Not another teen movie” (2001), ”Tropic thunder” (2008).thc
Fler film- och tv-recensioner i DN