Läser att den tyske filosofen Jürgen Habermas gått bort vid 96 års ålder. Och märkligt starka känslor överfaller mig: Det är som att hela efterkrigstiden, inte bara den tyska, slutligen dött. Denne sociolog blev något av ett tyskt efterkrigssamvete, med sina teorier om kommunikativt handlande, offentlighet, antifascism och det som fick mig att evigt rycka till: En idé om en maktbefriad dialog mellan upplysta människor.
In i det sista varnade han, i samband med kriget mot Ukraina, för krigshets och i vart fall en ensidig tysk återmilitarisering (han kunde tänka sig ett europeiskt försvar). Hans kamp mot en alltid hotande tysk minnesförlust gjorde att han mot slutet, i mitt tycke helt i strid med sin egen teori, ställde upp väl mycket på Israels militarism.
Men också annat gjorde mig berörd när jag såg att han dött. En flod av minnen rusade genom skallen från Café 6:an på Stockholms universitet, där man på åttiotalet ofta satt i ändlösa samtal, nästan bataljer, om de nya postmoderna och poststrukturalistiska filosofierna som överallt regnade ner från himlen – och då Habermas rationalitet var det som det gick att hålla sig i när det blåste upp till storm i huvudet.
Det var de vindlande, för att inte säga karnevaliska begreppens tid: Franska filosofer som Foucault och Derrida och dussintals andra så kallade kontinentala tänkare slängdes upp i luften och detonerade som fyrverkerier, det bråkades esoteriskt på kultursidorna om vad som var modernitet och vad som var verkligt eller bara språkliga tecken – men mitt i allt detta fanns det en reling att hålla sig i: Habermas stilla lunk.
Under några årtionden var det som att varannan samhällsvetenskaplig avhandling från europeiska universitet obligatoriskt inleddes med ett metodavsnitt som utgick från Habermas.
Enda problemet med denne mästertänkare var för min del att han var så genuint tråkig och ofta fantastiskt trögläst
Enda problemet med denne mästertänkare var för min del – en mycket ung man som hellre skrev poesi än de uppsatser i idéhistoria jag kämpade fram – egentligen att han var så genuint tråkig och ofta fantastiskt trögläst. Hans föregångare inom den så kallade Frankfurtskolan, särskilt Theodor Adorno, hade ju gått rakt in i huvudet som ett slags expressionistisk undergångslitteratur, hypermarxistisk men ändå lika litterär som Nietzsche eller Pasolini.
Verk som ”Minima Moralia” och ”Upplysningens dialektik” var existentiella men Jürgen Habermas kom med något helt annat: Ett försök att i akademiska termer förstå och hoppas på hur en upplyst, demokratisk modernitet kan överleva det som kapitalismen gör med samhällena när våra livsvärldar kolonialiseras av det han kallade systemvärlden.
Ur min bokhylla plockar jag ner sex, sju verk, fulla av understrykningar. Jag stirrar på mitt klotter; det liknar ett palimpsest från en efterkrigstid som kulminerade och nu upphört och nästan är omöjlig att dechiffrera. Habermas stora utopi – han hade en sådan – var ett slags samtalsutopi. I dagens Europa, hemsökt av livsfarlig populism och vetenskapsförakt på högerkanten och ibland rätt mycket av cancelkultur och självrättfärdighet på vänsterkanten, känns detta oerhört avlägset.
Ja, meddelandet om hans död kommer precis de dagar när en liberal partiledare plötsligt helt byter ståndpunkt och värderingar, och dessutom sidsteppar all intern partidemokrati. Se där raka motsatsen till Habermas teori om en rationell övertygelse där argumentet är viktigare än maktspelet.
Habermas livshistoria fascinerade mig: Han hade ett talfel, som han opererades för som barn, och som ibland påstås ha påverkat hans utopiska idé om samtalet. Som pojke i Hitlertyskland var han – som de flesta pojkar – med i Hitlerjugend, men lyckades undkomma inkallelse i kriget genom att gömma sig för militärpolisen. Hans far gick med i partiet, men ska ha varit en passiv medlem.
Jürgen Habermas växte upp i ett protestantiskt hem, till skillnad från sina föregångare Theodor Adorno och Herbert Marcuse, där det judiska arvet alltid var närvarande, med sitt messianska ljus spelande över det bestående. Habermas betraktade sig som religiöst omusikalisk, men förde de sista årtiondena gärna samtal med kristna företrädare, inte minst påven.
Jag tror inte det går att överskatta Habermas betydelse för i synnerhet det Västtyskland som växte fram efter andra världskriget
I ett tal Habermas höll när han mottog Adornopriset 1980, var temat ”Det moderna – ett ofullbordat projekt”. Där varnar han för ”en strömning, som har trängt in i porerna på alla intellektuella områden och som har manat fram teorier om efter-upplysning, om postmodernism, om posthistoria etc, kort sagt en ny konservatism.”
Är det inte precis där vi står ett halvsekel senare, med Trump, ohämmad nationalism och militarism?
Jag tror inte det går att överskatta Habermas betydelse för i synnerhet det Västtyskland som växte fram efter andra världskriget: Hans vaksamhet mot det auktoritära och konservativa i Konrad Adenauers era och mot uppstigandet av ett återmilitariserat Tyskland i Europas hjärta. Men det går knappast heller att överskatta den glömska som alltmer lägger sig över Habermas grundläggande idéer om dialog och demokrati.
Habermas är död. Efterkrigstidens progressiva grundackord har slutat ljuda. Jag ställer tillbaka böckerna i bokhyllan. Kommer jag att läsa dem igen?
Läs fler texter av Göran Greider.
