Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”If classical music wants to survive, it has to step up its game,” säger den brittiska kompositören Jasper Dommett i presentationen av Tapiola sinfoniettas queer festival i finska Esbo. En två veckors satsning i november på queera klassiska solister, dirigenter och kompositörer med ledord som ”uthållighet” och ”öppenhet”.
Festivalen kan ses som kronan på verket inom en bubblande hbtqi-musikalisk rörelse i den konstmusikvärld som fortfarande till stora delar är helvit, manlig och hetero-kodad. Den kommer i kölvattnet efter år av kamp för att synliggöra och programsätta fler kvinnliga och minoritetskompositörer. Extra anmärkningsvärt är att festivalen går av stapeln i landet som gett världen både Tove Jansson och Tom of Finland, men som samtidigt har en machokultur som hör till de hårdaste i Norden.
Om Finland kan, kan väl också Sverige? Och visst har det gjorts punktinsatser. Benjamin Staerns blåsorkesterverk ”Rainbow” från 2021 och det tonsatta hatbrevet ”Bögtåget” av Fredrik Österling med Helsingborgs Symfoniorkester och Rickard Söderberg från 2018 är två exempel från det senaste decenniet.
Men gemensamt för queerrörelsen inom klassisk musik som vi nu ser är att den kommer inifrån, från upphovspersoner som själva är queer och vill lyfta fram sin egen historia.
När Tapiola Sinfonietta spelar kompositörer som Ethel Smyth, Hans Werner Henze, Erkki Melartin, Bernstein, Saint-Saëns och Tjajkovskij sida vid sida, går det inte längre att titta åt andra hållet och låtsas som att hbtqi-personer inte alltid funnits, även i den tungfotade Beethoven-branschen.
Rickard Söderberg är del av samma rörelse när han sätter upp den nyskrivna operetten ”Stonewall” om det banbrytande pride-upproret i New York på Ystad Teater nästa sommar, tillsammans med stornamn som Marianne Mörck och dragartisten Elecktra.
Detsamma gäller kompositören och SvD-kritikern Magnus Bunnskog, vars verk ”The love of another man” uruppfördes av hornistlegenden Sören Hermansson i september på Fylkingen i Stockholm. Stycket kommer på skiva nästa år och ska ut på turné, bland annat till Berlin, och Bunnskog utgår från röstfragment från den amerikanska dokumentärskivan ”Homosexuality in the American Male” från 1967 där ord som ”imprisonment”, ”jail” och ”disgrace” möter mer hoppfulla som ”None of that’s gonna stop me” och ”Not alone”. Med klubbig, pådrivande fyrtakt repeteras orden ”The love of another man”, medan uppfordrande hornsignaler slår sig in på tvärs mot grundpulsen.
Kanske kan man se det som en musikalisk metafor för hbtqi-rörelsens utmanande av ett konformistiskt majoritetssamhälle. Problemet inom den klassiska musiken, liksom i samhället i stort, är att förändring och framåtrörelse av den här typen har en tendens att mötas av bakslag. Först kommer några glada tillrop, sedan hatstorm. Sedan komplett tystnad. Orkestrar i Sverige är beroende av sitt ekonomiska och politiska stöd. Sitter det många konservativa politiker i styrelserna är man extra rädd att sticka ut hakan. Och då är det lätt att konserthuset eller orkestern drar sig tillbaka in i den gamla vanliga Brahms- och Bruckner-fåran igen.
Men, som Dommett säger, behöver konstmusiken steppa upp för att överleva, och då är det institutionerna, inte bara de enskilda utövarna, som måste våga göra jobbet.
Läs fler texter om musik och andra texter av Hanna Höglund.
Läs mer:
Hanna Höglund: Sexighet är okej i dirigentkulten – om du är man
Det blir tydligt att Ethel Smyth var en av sin tids främsta