Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Péter Nádas har gått bort, 83 år gammal. Han var den siste europeiske romanförfattaren som med sina berättelser ville omskapa hela verkligheten så att vi uppfattar det som dittills dolts för oss. Han tog sig an ett helt sekels historia och undersökte hur två världskrig, Förintelsen och, i Östeuropas fall, två diktaturer har präglat människors liv och vardag i konkret detalj.
Hos Nádas är historien inte lineär, olika lager av tid existerar samtidigt och skjuts in i varandra, och det är i mötet mellan individer som det förflutna kan slå upp som minnen och oläkta sår. Hans förhållande till den europeiska litteraturens klassiker som Marcel Proust, Thomas Mann, Virginia Woolf och andra är fullständigt öppet, men Nádas anspråk är väldiga, han vill gestalta det ingen annan har lyckats med före honom. Han frågar vilka konsekvenser 1900-talets erfarenheter av förtryck och förintelse måste få för romanen och skriver fram en världsbild där historien inte är en utan många parallella. Som sina föregångare är han upptagen av minnet, men han är inte som Proust på spaning efter ett förlorat förflutet utan vill visa att ingenting har flytt eller försvunnit, allt finns kvar, om än dolt.
Och han vill, inte minst, beskriva kärlek som ingen gjort det före honom. Där kroppen är tyst hos en Thomas Mann och kärleken inte får tala rent ut, beskriver Nádas i sina romaner kroppar, könsorgan och lukter utan att för ett ögonblick bli spekulativ eller pornografisk. Det är som om han ville säga att litteraturen före honom har filosoferat kring mänskligt begär, medan han vill skildra människan som hon är, med ständigt pågående fantasier kring den egna och andras kroppar.
Den närmast maniska upptagenheten av människors faktiska liv har säkert med Nádas bakgrund att göra. Han föddes 1942 i Budapest och växte upp i ett samhälle som var genompyrt av ideologi, med fasta gränser och givna svar på allt. Hans föräldrar var judar och vänsteraktivister, under andra världskriget gick de under jorden och lyckades överleva. Efter kriget blev de höga funktionärer i den kommunistiska regimen och tog aldrig avstånd från sina övertygelser.
Nádas skrev sin första roman ”Slutet på en familjeroman” 1968, den kunde inte ges ut förrän 1977. Den är en kort roman, men mycket av det som gestaltas där återkommer i den drygt 800 sidor tjocka ”Minnesanteckningarnas bok” (på svenska 1994).
I den korsas och möts tre tids- och rumsplan: sekelskiftets nordtyska kust, femtiotalets Ungern, med Stalins död 1952 och revolten 1956 som viktigaste anhaltspunkter, och Östberlin åren efter maj 1968. Men den värld läsaren dras in i är bara indirekt idéernas eller politikens. I stället gestaltas en fysisk och sensuell existens, där en promenad genom multnande löv eller en aldrig fullbordad smekning kan ta många sidor i anspråk. Ändå handlar romanen förstås om krig och politik och vad de gjort med Europa, hur kontinenten har klyvts i öst och väst.
Samma teman återkommer i hans största romanbygge ”Parallella historier”: diktaturens makt över mänskligt beteende, kroppens tystnad i litteraturen och Europas oläkta sår, Förintelsen. Nádas närmar sig historien som en upptäcktsresande, på jakt efter skiftningar i tonfall eller till synes ovidkommande detaljer som kan uppenbara tillvaron som den är. Diktaturer tvingar till indirekt tal, att måla i bilder och gåtor, lyssna mellan raderna, aldrig uttala sig direkt om krig och politik. Dialogerna blir därefter, konstfullt uttänkta och utarbetade, de är en njutning att läsa.
Det finns dock en gräns. Romanen påminner återkommande om antisemitismen och dess katastrofala följder utan att en enda gång beskriva själva Förintelsen. Vissa saker får man inte fantisera kring. Men Nádas kan leva sig in i en judisk virkeshandlares försök att 1942 avyttra sin rörelse och med hjälp av uppbyggliga berättelser övertala sin mentalsjuka fru att de måste lämna Ungern.
Nádas närmar sig historien som en upptäcktsresande, på jakt efter skiftningar i tonfall eller till synes ovidkommande detaljer som kan uppenbara tillvaron som den är.
2017 publicerade Nádas en självbiografi, ”Illuminerade detaljer”. Den är skriven som en roman och jaget i den kan påminna om jaget i Prousts stora romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”: en iakttagare, en ung man som lyssnar och ser och läser och nästan aldrig står i centrum för berättelsen. Men Nádas självbiografi liknar ingen annan i sitt kompromisslösa avtäckande av historiens brott, som de påverkade hans egen släkt fram till 1956.
Nádas senaste roman, ”Skräckhistorier”, kan i förstone se ut som något helt nytt, en komisk historia från landet. Den utspelar sig i en liten by i Ungern runt 1960. Men det som börjar som komedi når efterhand sin tragiska höjdpunkt, alla de som varit byns hackkycklingar går under, osedda av det kollektiv som annars tycker sig se och veta allt.
Här syns Nádas humor särskilt tydligt. Den söker sig mot djupet och insikten att livet i grund och botten är absurt.
Läs mer
Nobelpristippade författaren Péter Nádas död: ”En lysande intellektuell stjärna”
Peter Nadas intervjuad av Per Svensson: ”Frihetskampen för konst och litteratur har inget slut”