Kulan är i luften, det är vår och jag ber om ursäkt: Jag har ändå en ytterligare liten liten sak att säga angående VAR, Video Assistent Referee. (När man ser och läser förkortningen blir det egentligen ännu mer begripligt: VAR är en assisterande (!) domare.)
Därefter skall ni få läsa lite om en golfdokumentär. Lovar.
Nå, jag tänkte så här: Vi diskuterar huruvida vi skall införa VAR i exempelvis allsvenskan i fotboll – men frågan är överflödig, vi har redan VAR, i praktiken.
Coacher och tränare har numera alltid en tv-skärm nere vi bänkarna, dom kan exempelvis på nolltid avgöra huruvida de blivit blåsta på en straff eller inte.
Vi som sitter hemma framför tv:n har repris efter repris att titta på, inte sällan ur tre–fyra olika vinklar.
Kommentatorerna och experterna har samma, eller ännu flera möjligheter till repristittande.
När jag är på live-fotboll, på läktaren, tar det mig fyra sekunder att koppla upp mig mot TV4 Play och kolla repriserna på det som nyss skett på plan.
Med andra ord: Alla inblandade har tillgång till detta hjälpmedel, alla inblandade kan relativt snabbt avgöra om ett domslut varit rätt eller fel, i vissa fall, om det varit högst tveksamt.
Alla, ja förutom dom enda som verkligen hade behövt den tjänsten alltså – domarna!
Det är ju rent ut sagt absurt. Alla vet, alla ser, alla har möjlighet, utom just dom som i alla fall mig veterligen är de enda som egentligen behöver veta.
Hur kunde det bli så?
En väldigt radikal lösning är givetvis den att sändande tv-bolag, i det här fallet TV4 Play, helt enkelt slutar att visa alla dessa repriser. Och även struntar i att visa dem efter match.
Först då blir ju proportionerna på den här frågan rimliga, det vill säga, domaren dömer, alla får se samma sak, i realtid, alla ges samma rimliga möjlighet till bedömning.
Att alla i hela jäkla världen skall få veta hur det egentligen gått till, förutom dom som det verkligen angår, är djupt orättvist och helt orimligt.
Med det sagt går vi över till ”something completely different”, nämligen Jack Nicklaus sista nio hål på Augusta, under 1986 års Masters.
Det är Viaplay som visar denna otroligt dramatiska film, ”Masters doc: 1986”.
Jack Nicklaus har vid den här tidpunkten varit en dominerande golfgigant sedan i början av 60-talet – men nu har hans stjärna, vid 46 års ålder, börjat dala. Han har inte vunnit på länge, experterna har dömt ut honom.
I den amerikanska pressen kan man läsa att han är ”washed up” och ”over the hill”. ”Done and gone.”
”He just doesn’t have the game anymore.”
”He’s 46, and nobody that old wins the Masters.”
Fjärde rundan, nionde hålet, Jack Nicklaus har gjort hyggligt ifrån sig, det är de flesta överens om – men inte ens tv-producenten bryr sig särskilt mycket, han är är fyra–fem slag bakom täten.
Han gör birdie på nionde, birdie på tionde, birdie på elfte.
Det är väldigt många talking heads i den här filmen, hysteriskt klippt dessutom, men det blir fruktansvärt bra ändå.
Så gott som alla inblandade konkurrenter ger sin syn på de sista nio hålen: Ballesteros, Langer, Price, Norman, Watson etc.
Nicklaus gör en eagle på trettonde!
Han är i ledning när han lämnar artonde green – på femtonde slår ledande Ballesteros i vattnet, efter två av karriärens kanske sämsta slag. Och på artonde slår Greg Normann definitivt hela sin karriärs sämsta slag.
Jack II, det vill säga Jack Nicklaus son, går caddie till farsan – när de kramar varandra och sedan lämnar artonde, gåendes bredvid varandra, med armarna om varandras axlar, ja, då är inte tårarna långt borta.
Det är idrottshistoria när den är som bäst. Det är en sportdokumentär när den är som vackrast och roligast.
En helgpresent på 50 minuter till dig själv. En lisa för själen.
Läs fler krönikor av Johan Croneman här
