Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Till att börja med, ett erkännande: Den bild jag sedan tidigare haft av litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström är av en formidabel, näst intill skräckinjagande kulturpersonlighet – tvärsäker och knivskarp i sina åsikter, skoningslös i sin kritik mot den nya generation feminister som svikit hennes högt uppburna ideal.
Att som förhållandevis ung skribent få i uppdrag att skriva om hennes sommarprat är därför delikat. Jag är inte helt avslappnad när jag klickar på play-knappen.
Men inledningen överraskar mig genast. Det är som om Ebba Witt-Brattström lagt av sig sin intellektuella rustning
Men inledningen överraskar mig genast. Det är som om Ebba Witt-Brattström lagt av sig sin intellektuella rustning, och hon möter lyssnaren med en röst som är mjuk och sårbar. Jag förstår snart att det, i den mån det går att skilja på sådana saker, är människan Ebba snarare än litteraturprofessorn som talar.
Ebba Witt-Brattström berättar om att växa upp som ”utlänning” i det efterkrigstida Sverige, med en estnisk mor och en tysk far, och om föräldrarnas önskan att hon skulle passera som svensk för att skydda henne från de smärtsamma minnena. Men det kunde inte hjälpas – de minnena, även om de inte är hennes egna, skulle ändå komma att forma henne. Det går inte att helt undanhålla en förälders smärta från ett barn.
Med familjens rötter som ingång blir sommarpratet en historielektion om den estniska flyktingvågen på 40-talet – den första stora flyktingvågen till Sverige i modern tid – och om ett folk som präglats av hotet från Ryssland. Men framför allt är det en berättelse om hur historien aldrig upphör att hemsöka de människor som tvingats uppleva den.
Det är ärligt, uppriktigt och djupt sympatiskt
Genom hela programmet lyser Ebba Witt-Brattströms innerliga kärlek till föräldrarna starkt. Hennes sommarprat är inte en uppgörelse med deras strävan efter att dölja familjens flyktingbakgrund, utan ett försök att genom det uppvuxna barnets lins förstå och försonas med den. Det är ärligt, uppriktigt och djupt sympatiskt.
Och när hon beskriver hur hon tröstas av att i den egna spegelbilden möta sin mamma igen ska det till ett hjärta av sten för att inte bli berörd.
Läs fler Sommarkommentarer:
Åsa Beckman: Kristoffer Leandoer pratar vänligt och fascinerande om läsning
Vera von Otter: Hovsångerskan Elin Rombo visade sina bara fötter för kungen