Det är ett skrytigt Österlen som bresar sina höbalar för litteraturfestivalen ”Sakli(g)t”. Vetefälten skimrar och majsen är rufsig och mitt på en åker strax utanför Simrishamn ligger konsthallen Rikstolvan. Där intill ett rum byggt av hö, med ilskna svidknott och öppen himmel.
Här samlas några hundra personer (200 biljetter om dagen) för fjärde året i rad, under en helg för att prata om ett urval av de mest intressanta aktuella fackböckerna. Publiken är yngre än för gängse litteratursamtal och ställer avancerade frågor. En stor andel verkar själva ha skrivit böcker, här finns prominenta forskare, före detta politiker och konstnärer som med sin respektive bakgrund hjälper till att ta scensamtalen vidare.
Det är en plats med hög densitet av kulturarbetare i sommarkartans närområde.
Så finns det skäl att reta sig? Nej, det tycker jag inte. Den gemensamma nämnaren är intresset för sakprosa, biljettpriset är lågt och tillåtande.
Jag kapitulerar direkt.
I år är temat minne. Ett verktyg som ingen av de inblandade författarna kommer ifrån, men vars användning är komplicerad. Peter Englund (aktuell med ”Om att misslyckas”) som är först ut berättar hur han intervjuade människor om ett mordfall som inträffade på 1960-talet och kunde jämföra deras berättelser med gamla utsagor i polisens förundersökning. Det var knappast en bokstav rätt.
Ulrika Knutson (”Den besvärliga Elin Wägner”) ger en allmän varning för att inhämta information från släktingar. De har inte sällan diametralt olika bilder av en familjs dynamik.
Några saklitterära teman som ska återkomma i samtalen sätts tidigt. Som hur författaren kan hantera tvivel på en metanivå och på så sätt skapa större transparens, men också berättarteknisk effekt. Liksom hur den personliga ingången till ämnet ser ut och hur man lyckas göra den allmängiltig.
Festivalens internationella stjärna, albanska Lea Ypi, illustrerar kanske tydligast svårigheten med minnet. Hon har i ”Fri. En uppväxt vid historiens slut” och ”Förödmjukelse. Ett återskapat liv” undersökt övergången från kommunism till kapitalism som hon upplevde under sin uppväxt. Hon har tvingats ifrågasätta sin barndoms minnen. Familjens inre liv styrdes av en regim som bestämde vad språket betydde och från att ha levt med övertygelsen om att Albanien var världens friaste land, kom frihet att betyda något helt annat under 1990-talet.
Det är fascinerande att höra hur hon återvänt till händelser hon minns – för att upptäcka att något helt annat egentligen pågick. För att få tag i de dubbla perspektiven och störa läsaren, har hon rört sig mellan första- och tredjeperson som berättarröst.
Elisabeth Åsbrink och Mark Klamberg talar om folkmord och varför begreppet inte fungerar som det ursprungligen var tänkt. Leila Inanna Sultan läser högt från sin sakpoesi, Henrik Berggren gör en kortpresentation av Jolo, Gellert Tamas kvällspratar om Sveriges mest kioskvältande fackbok: ”Lasermannen”.
Det dyker upp någon bindgalen teori, en eller annan fråga ställs aldrig, ett par svar är ganska obegripliga. Samtal stökar till det, och ska så göra. Att prata är mindre precist än att skriva, mer prövande och aldrig helt förutsägbart.
När det blir bra svänger det. Fackboken besitter egentligen de bästa förutsättningarna för prat, eftersom författaren i regel har ett ärende eller åtminstone ett i verkligheten förankrat motiv. Något som kan tillåta en utomlitterär besiktning och som andras tankar kan ta vidare.
Och på vissa sätt pågår fackbokens högtid just nu. Vi talar gärna om att den litterära sakprosan – med rötter i 60-talets amerikanska new journalism – använder sig av romanens stilgrepp och starka dramaturgi. Men vad som hänt på 2000-talet är i stället att skönlitteraturen snott sakprosans bästa redskap. Den speciella nerv som kommer av att läsaren vet att det som står faktiskt har hänt på riktigt, används i överflöd av snart sagt varje författare som skriver dagbok, autofiktion eller true crime. Fast om man kallar det roman behöver man inte göra jobbet.
Det här, kan man tycka, skulle ge fackprosan råg i ryggen. Den tunga kunskap och de researchtimmar som ligger bakom bokbordet som måste skuggas från solen på Österlen, är svindlande. I samtalen avtäcks hur författarna arbetar för att hitta rätt språk för rätt ämne. Och programmets urval visar hur vårt lilla språkområde lyckas ta upp de största nu pågående samhällsfrågorna (dådet i Örebro, rasismens nya våg, skolfrågan, klimatet, traumakulturen), göra ambitiösa historiska analyser (märkesåret 1968, Förintelsen, kärnkraften, Göteborgskravallerna) liksom fånga personliga berättelser om övergrepp, kärlek och familj.
Därför kan det kännas lite trist och förminskande att definitionsfrågan (alltid) får så stort utrymme när den litterära fackboken ska diskuteras. Kan vi en sista gång slå fast att sakprosa innebär att allt som skrivs i boken bygger på undersökningar av verkligheten och kan kontrolleras mot densamma för den som är hugad.
Vilken hylla den placeras på får bibliotekarier och bokhandlare prata vidare om. Och alla oklara slaskvarianter av verklighetslitteratur som inte tar ansvar för verkligheten kan framöver läggas skönlitteraturen till last. Sakprosan har så mycket annat att tala om!
I baren säljs ”Jolo Colada”, ”Paloma Ranelid” på Björn Ranelids egengjorda äppelmust och ”Traumashots”, en hommage till Christian Rück som är en av de besökande författarna med sin nytryckta bok ”Generation trauma”.
Någon gång under programmet citeras ungraren Arthur Koestler: ”Att vilja träffa en författare för att man gillar böckerna är lika absurt som att vilja träffa en gås för att man tycker om gåslever.”
Kanske gäller det inte fackboksförfattare. Här hänger många kvar in på sena kvällen och besökarna har full tillgång till vem de önskar prata vidare med.
Efter ett sista scensamtal i baren blir det dansgolv under pergolan. Svidknotten har somnat, den övermogna månen drar åt apelsingult och världen är stor när man samlar dess berättelser i ett rum av hö.
Läs mer:
Åsa Beckman: Självklart hotar inte boksamtalen läsningen
Jan Eklund: Löjligt att Sara Danius och Peter Englund inte kvalar in på bästa fackbokslistan
