Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Otack är världens lön, kan man tänka sig att Keir Starmer muttrade för sig själv när han under helgen landade i slutsatsen att han inte längre har sitt partis stöd att fortsätta som Storbritanniens premiärminister.
När han tog över 2019 befann sig Labour på botten. Boris Johnson hade vunnit en jordskredsseger. Starmers första uppgift var att slita sitt parti ur greppet på Jeremy Corbyn och hans extremistgäng.
Det var ingen enkel uppgift. En nolltolerans mot antisemitism infördes. Corbyn kördes ut ur partiet. Labour blev ett seriöst mittenvänsterparti igen, lett av en till synes omdömesgill person.
Torypartiet slog samtidigt sönder sig självt genom en mix av halsbrytande populism och oförblommerad inkompetens. Någon form av botten nåddes med Liz Truss skattesänkarbudget hösten 2022, som fick finansmarknaderna att behandla landet som en bananrepublik och räntorna att skjuta i höjden. Väljarna flydde.
En seriös politiker med gott omdöme? När nya avslöjanden om Mandelsons och Epsteins vänskap radades upp sprack den bilden från kant till kant.
2024 fick Labour fick en jättemajoritet i parlamentet. Keir Starmer svepte in på Downing Street. Men kamraterna förväntade sig mer. Efter 15 år av Torypartiets åtstramningar var det dags att satsa.
Men pengarna var slut – ekonomin plågades fortfarande av brexit. Där började Starmers problem.
Det krävdes en premiärminister som å ena sidan klarade av att sätta rimliga förväntningar, och å andra sidan stakade ut en tydlig riktning framåt.
Det misslyckades Starmer med. Och så fattade han det obegripliga beslutet att skicka Peter Mandelson som ambassadör till Washington. Trots att det var välkänt att han var polare med sexförbrytaren Jeffrey Epstein.
En seriös politiker med gott omdöme? När nya avslöjanden om Mandelsons och Epsteins vänskap radades upp sprack den bilden från kant till kant.
Sedan Labours jätteförlust i lokalvalen i maj har premiärminister i princip varit dead man walking. I opinionsmätningarna leder högerpopulisten Nigel Farages Reform UK. De gröna är på väg att köra om Starmers parti i vänsterfilen.
När Manchesters borgmästare Andy Burnham stormade till seger i ett fyllnadsval till parlamentet i förra veckan, efter att ha varit övertydlig med att han därefter tänker ta sikte på Downing Street, var det i praktiken över för Starmer. Hans parti ser alldeles uppenbart Burnham som en frälsare.
Ja, det som framför allt talar för Burnham är att alla tror på honom, inte minst han själv.
Vad talar egentligen för att han är det? Den grundläggande ekvationen är ju densamma: svag tillväxt, svajiga statsfinanser, höga förväntningar. Burnham skapade själv oro på obligationsmarknaderna i höstas när han i sitt tal på partikongressen pratade om att sådant inte ska få styra allt.
Ja, det som framför allt talar för Burnham är att alla tror på honom, inte minst han själv.
Att han trivs framför kamerorna på ett annat sätt än Starmer är uppenbart. Och det kan ge intrycket av att han är en politiker som bara snackar, men han har som borgmästare i Manchester lyckats vinna och upprätthålla ett brett förtroende – till och med bland den typ av väljare som just nu flockas runt Farage.
Partivänstern hoppas på en ordentlig gir – i så fall är risken uppenbar att det slutar som för Truss. Mest sannolikt är väl egentligen att Burnham nöts ner mellan högt ställda förväntningar och hårda realiteter, som Starmer – och före honom Torypartiets Rishi Sunak.
Men kanske – kanske – klarar han av att göra med brittiska Labour vad Mark Carney gjorde med Kanadas liberaler efter en slutkörd Justin Trudeau: Samla ihop sitt parti, ge det nytt syre och befästa dess position i politikens centrum, för att därifrån ta sig an populisthögern.
Man måste hoppas att han lyckas.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Det finns ingen anledning att se glaset som halvfullt
Martin Liby Troein: Tio år efter brexit är Farage på väg mot nästa seger