Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Ansträngning ska löna sig” – det var parollen som Moderaternas strateger tog fram inför valet och som presenterades på partiets Sverigemöte i maj. Ett perfekt budskap för ett borgerligt parti, med både tilltro till individen och framtiden, som togs emot entusiastiskt av M-aktivisterna på plats i Stockholm Waterfront.
Det var bara det att utanför kongresshallen hade rubrikerna hela våren handlat om tonårsutvisningarna. De ungdomar och unga vuxna som pluggat, lärt sig svenska, i många fall jobbat vid sidan av skolan – ansträngt sig – och som belönats med att skickas ut ur landet.
Elisabeth Svantesson, som byggde sitt tal kring ett foto från sin student, kände sig nödgad att tillstå att det var bra att regeringen nu gjorde något åt det det hela.
Men tonårsutvisningarna var ingen slump. Det var visserligen inte Moderaternas idé att kasta ut välintegrerade ungdomar. Partiet hade gått till val på att upprätthålla en stram migrationspolitik för att fixa integrationen. Men efter dagarna på Tidö slott med Sverigedemokraterna blev resultatet något annat: återvandring och utvisningar.
Samma skifte skedde i klimatpolitiken. M – liksom de borgerliga vännerna i KD och L – lovade mindre självspäkning och större fokus på elektrifiering. Men med SD så satsades allt på sänkta bensinpriser som kvaddade klimatmålen. Lägg därtill ett vindkraftsmotstånd som inte bara stoppade nya snurror utan också omöjliggjorde den breda uppgörelse om energin som krävs för att få till nya reaktorer.
Även finanspolitiken förändrades, trots att ordning och reda varit moderata honnörsord. Nu är ramverket sprängt efter att SD:s ekonomiska politik jämkats samman med de borgerligas.
Sakpolitiskt har Tidöprojektet varit riktigt dåligt för Moderaterna och borgerligheten.
Det har också varit dåligt strategiskt.
Tanken var att normalisera SD i bemärkelsen att partiet skulle bli mer som de andra, men i stället är det SD:s idéer och retorik som har normaliserats inför borgerliga väljare.
Man hade kunnat satsa på att samarbeta ”där man tycker lika”, bråka där man inte gör det. Visa skillnaderna gentemot SD. Men Ulf Kristersson har prioriterat att ha ett sammansvetsat lag, och suddat ut olikheterna inför väljarna. Tanken var att normalisera SD i bemärkelsen att partiet skulle bli mer som de andra, men i stället är det SD:s idéer och retorik som har normaliserats inför borgerliga väljare. För att behålla greppet om dem har M känt sig nödgat att ge utrymme åt företrädare som också låter och beter sig som sverigedemokrater.
Tydligast syns detta på försvarsdepartementet. Där finns både en pålitlig moderat av den gamla typen, i form av den kompetente Pål Jonson, och Carl-Oskar Bohlin, som med sina utfall mot medier på daglig basis underminerar sitt eget viktiga arbete som minister för civilt försvar.
I samband med förra valet talades det om ”Magdamoderater”: Väljare med borgerliga värderingar som bekymrade sig över SD och därför stöttade Socialdemokraterna. De lär spela en huvudroll också nu på söndag.
De vill inte ha en vänstersväng, utan politik som gör att ansträngning ska löna sig – inte utvisningar av ungdomar som gör alla rätt. Och seriösa ministrar, inte sådana som bara använder ministertiden till att polarisera i sociala medier.
De väljer kanske inte nödvändigtvis S av oppositionspartierna, med de vet vad de gör när de röstar för att sänka Tidö och befria Moderaterna från SD:s grepp. För att ge borgerligheten och Sverige en ny chans.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Wallenbergs varning för vänstern kan bara betyda en sak
DN:s ledarredaktion: Moderaterna ljuger om mängdrabatten – och tar en stor risk