Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vi känner alla till henne: kvinnan som beter sig som någon sorts förvriden morsa, som tar sig rätten att styra och ställa och uppfostra, ingenting är gott nog och aldrig är hon riktigt nöjd, allt vill hon kontrollera, det finns liksom inga gränser.
Det är intressant att recensenter tar fasta på den aspekten i Amanda Romares nya roman, ”Judas”: Är det så outhärdligt att ha pojkvän? (SvD 15/1) Hon utsätter honom ju för psykisk misshandel (Aftonbladet 12/1)! Ja, detta är kränkande, farlig litteratur (GP 9/1).
Det talas om hur hon är på honom om hans osexiga kalsonger, flyende hårfäste och begynnande kulmage – flera återger den anslående scenen där hon hugger honom med en Ozempic-spruta som hon tvingat honom att trixa till sig genom att ljuga om hur mycket han väger.
Men att diskussionen – med något enstaka undantag (Aftonbladet 14/1) – stannar vid denna moralism? Det förstår jag bara inte.
Vi talar alltså inte om en reklam för mansmisshandel, utan om en roman där jaget följaktligen är fiktivt och dessutom absolut inte framhålls som något rättesnöre, tvärtom är det sällsynt att en berättare är så skev, och så medveten om det.
Det är slarvigt skrivet, ja, fult – ett underbart grepp som skapar intimitet och närvaro, som i en chatt med en gammal kompis.
Och det finns ju så mycket att fundera över, och diskutera, med ”Judas”. Inte bara hemska flickvänner.
Hon polisanmäler honom för våldtäkt först när det framgår att han inte är intresserad av att bli ihop
Ta killen som stryper en tjej under sex, hon försöker få bort honom i panik, men efteråt är hon ändå ”kär som en drake”, hon polisanmäler honom för våldtäkt först när det framgår att han inte är intresserad av att bli ihop, då nekar han till allt, och killarna i umgängeskretsen ”vill inte lägga sig i”, vilket betyder att de fortsätter gå och dricka öl med honom.
Eller vad sägs om att en tjej blir gravid efter att ha klamrat sig fast vid sin kille när han kom, i stället för att låta honom dra sig ur (inte för att han själv är så noga med kondom). Att hon gör abort, fastän hon inte vill, planerar en begravning för embryot.
Ojämlikheten är inbyggd i biologin. Pojkvännen sms:ar från krogen medan hon blöder ut fostret, och undrar hur det går, hon säger att det gör ont, han frågar om han ska komma hem? Hon: ”Kanske”. Han: ”Absolut. Jag ska bara dricka upp ölen.”
För mig är ”Judas” inte en roman om kvinnors vidrighet, utan om all skit som folk gör mot varandra i relationer. Att det verkligen inte alltid är så svartvitt. Det är nästan lite tragiskt att då se att reaktionerna på boken är så dömande och kategoriska, så säkra på rätt och fel. Som om det var det som var det viktiga.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Äntligen har det gjorts en tv-serie om mig och mitt folk – de konstiga tjejerna
Lisa Magnusson: Och Fifas fredspris går till… Irans ayatolla
