Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När jag lämnar biografen efter att ha tittat på ”Vaterland” tänker jag: Ryssland behöver en Thomas Mann.
Thomas Mann, född i en förmögen köpmannafamilj från Lübeck, var en av 1900-talets störa författare. Han skrev flera av den tyska litteraturens mästerverk: ”Buddenbrooks”, ”Bergtagen”, ”Döden i Venedig”.
Under första världskriget var han en chauvinist i tidens anda, som ansåg att den tyska kulturen måste försvara sig mot brittiska och franska maktanspråk. Tillnyktringen var snabb. Redan i början av 1930-talet var Mann en av Hitlers mest uttalade motståndare.
Han avskydde nazisterna och deras brutalitet. Nationalsocialismen beskrev han som ”en flodvåg av excentriskt barbari och primitiv, massdemokratisk råhet av tivolikaraktär”.
År 1933 brände nazisterna hans böcker på bål. Nobelpristagaren och hans familj gick i exil. De bosatte sig i Kalifornien och flyttade aldrig tillbaka. I en intervju med New York Times 1938 fällde han de berömda orden: ”Där jag är, är Tyskland.”
När Hitler anföll Polen 1939 inledde Mann månatliga radiosändningar där han försökte tala förnuft till sina landsmän. Sändningarna kallades ”Deutsche Hörer!” (Tyska lyssnare!) och de gjorde inte Mann populär i alla kretsar. Han hymlade nämligen inte med den tyska skulden, utan uttryckte förståelse för de allierade bombningarna. När hans födelsestad Lübeck flygbombades i april 1942 sade Mann i ”Deutsche Hörer”:
– Det smärtar mig att tänka på att Mariakyrkan, det praktfulla rådhuset i renässansstil eller Skeppargillets hus kan ha skadats. Men jag tänker på Coventry, och jag har inga invändningar – allt måste betalas. (Tyskland hade flygbombat Coventry 1940–1941.)
Många tyskar var rasande på Mann. Själva levde de mitt i kriget, medan den store författaren på tryggt avstånd kritiserade dem. Precis som en stor grupp ryssar ansåg tyskarna främst att det var synd om dem själva. De hade inget behov av någon sanningssägare ur de egna leden.
– Ni känner till de outsägliga ting som har skett och sker i Ryssland, och som drabbar polacker och judar, men ni föredrar att inte veta – av en befogad skräck för det andra outsägliga: det hat som sväller till monstruösa proportioner och som en dag måste störta samman över era huvuden, sade Mann i sin radiosändning den 27 september 1942.
Till Tyskland återvände han först 1949. Inför resan hade Mann mottagit en strid ström hatbrev.
Också intellektuella smädade Mann, ända fram till hans död. När Mann fyllde 75 år 1950 skrev författaren Gerhard Nebel i Frankfurter Allgemeine att tyskarna aldrig får glömma vad som skiljer dem från Thomas Mann, ”vars motvilja mot Tyskland gränsar till dumhet”.
Det ligger nära till hands att jämföra Mann med den ryska exilförfattaren Michail Sjisjkin i dag. Också han lämnade tidigt Ryssland – också han kritiserade tidigt Putin – också han tar avstånd från kriget och försöker väcka ryska folket.
Skillnaden är att Thomas Mann, trots hatet, hade en urstark position i Tyskland. Hatet mot honom var starkt, men det var också respekten. Nazisterna kunde bannlysa honom, men de kunde inte ändra på vem Nobelpristagaren var. När han återvände till Tyskland 1949 blev han mottagen som en statsman. Öst- och Västtyskland tävlade om att få använda honom som galjonsfigur.
Mann älskade den tyska litteraturen, och tog med glädje emot Goethepriset i Frankfurt 1949. Sjisjkin hyllar den ryska litteraturen, och har bland annat gett ut en essäbok där han analyserar sina favoritklassiker.
Men Sjisjkins Ryssland är inte Manns Tyskland. Tyskland erkände sin skuld, tog sig samman och återuppbyggde sin demokrati. Ryssland – som inte är besegrat – erkänner ingen skuld och har ingen demokrati att återuppbygga. Om Ryssland verkligen blev demokratiskt skulle landet få börja från noll, det finns ingen tradition att falla tillbaka på.
Skulle Sjisjkin mötas som en hjälte i Ryssland ifall Putin faller? Jag vet inte. Däremot vet jag att ryssarna hatar den ledare som gav dem frihet, Michail Gorbatjov.
Om det fanns en rysk Thomas Mann så skulle han behöva Tyskland.
Fakta.
● Filmen Vaterland
”Vaterland” fick pris för bästa regi vid filmfestivalen i Cannes 2026. Det är en fransk-tysk produktion, regisserad av Pawel Pawlikowski, som 2015 vann en Oscar med ”Ida”. ”Vaterland” är Polens Oscarskandidat. I Sverige har den premiär på juldagen.
”Vaterland” beskriver exilförfattaren Thomas Manns återkomst till Tyskland efter andra världskriget år 1949. Filmen tar sig vissa konstnärliga friheter. Mann höll sitt berömda tal tillägnat Goetheåret i Paulskyrkan i Frankfurt, men filmen placerar talet i Weimar i Östtyskland. Hans son Klaus hade begått självmord flera månader innan resan, i filmen infaller självmordet medan Mann är i Weimar.
● Thomas Mann (1875-1955)
Thomas Mann föddes i Lübeck i en förmögen köpmannafamilj. Hans debuterade 1901 med ”Huset Buddenbrook”. Det var framför allt för den romanen han fick Nobelpriset 1929. Själv ska han ha varit besviken över att romanen ”Bergtagen” (1924) inte spelade lika stor roll i kommitténs prismotiveringar.
Andra kända verk av Mann är novellen ”Döden i Venedig” (1912) och romanen ”Doktor Faustus” (1947) .
Thomas Mann lämnade Tyskland år 1933, strax efter att Hitler hade tagit makten. Han flyttade först till Schweiz och därefter till Frankrike, för att slutligen slå sig ner i USA.
Han blev amerikansk medborgare år 1944. Han dog i Schweiz år 1955, 80 år gammal.
Läs mer av Anna-Lena Laurén:
Michail Sjisjkin: ”Det enda som kan ändra på Ryssland är ett totalt militärt nederlag”
Anna-Lena Laurén: I Tyskland existerar ingen kulturkanon, alla vet ändå att man måste läsa Hesse