Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I simningen är det de korta distanserna som simmarna ofta satsar på under sina sista år som aktiva. När det stod klart att OS-programmet i Los Angeles 2028 utökas med ytterligare tre sprintgrenar 50 meter fjärilsim, 50 meter bröstsim och 50 meter ryggsim sågs det därför som en möjlighet för simmarna att förlänga sina karriärer.
Men frågan är hur många som kommer att ha råd att göra det.
Problemet med att skapa en ekonomisk trygghet som simmare har den flerfaldiga mästerskapsmedaljören Louise Hansson berättat om i DN där hon bland annat beskrev hur idrottare i dag tävlar mot influerare i kampen om sponsorpengar.
För att jämna ut styrkeförhållandet i den kampen måste något förändras.
Det amerikanska collegesystemet har länge varit en av svensk simnings största sponsorer. Något som gäller även för flera andra länder.
Möjligheten att kombinera studier och träning på högsta nivå i USA – dessutom gratis tack vare stipendier – har för många varit en räddning för att de över huvud taget ska kunna fortsätta satsningen.
Den vägen har flera fördelar. När tiden som elitidrottare är över har de till exempel en gedigen utbildning med sig i bagaget.
Men det är efter studietiden som problemen blir tydliga för de som vill fortsätta satsa. Simningen har ingen världscupcirkus som pågår i flera månader där simmarna både kan vinna prispengar, och skapa sig ett namn som kan generera sponsorintäkter.
I stället är simningens världscupformat minst sagt komprimerat. För närvarande innehåller det tre deltävlingar som avgörs inom en kort tid, och få hinner ens förstå att den har börjat förrän den är över.
I år avgörs samtliga tre deltävlingar under första halvan av oktober, och det i Azerbajdzjan, Uzbekistan och Kazakstan. Valet av länder går för övrigt att diskutera ur flera aspekter, till exempel hur långt ner de återfinns på demokratiindex.
Den totala prissumman för de här tre deltävlingarna är drygt tio miljoner kronor, vilket kan låta som en hög summa. Men påpekas ska att den varit exakt densamma de senaste fem åren.
Som jämförelse kan nämnas att den totala prissumman i årets världscup i skidskytte var ungefär 93 miljoner.
Simningen har inte heller någon motsvarighet till friidrottens Diamond League där den totala prissumman uppgår till 99 miljoner, eller några andra penningstinna tourer.
Hösten 2019 gjordes ett försök att få in mer pengar i sporten när utbrytartouren ISL (International Swimming League) startade.
Inledningsvis fanns en rad barnsjukdomar som möjligtvis med tiden kunde ha slipats bort. Den chansen kom dock aldrig. Först ställde pandemin till det, sedan invaderade Ryssland Ukraina och den ukrainske miljardären Konstantin Grigorisjin, som var mannen bakom ligan, hade ingen möjlighet att fortsätta satsningen.
Satsningen ledde dock till att Internationella simförbundet World Aquatics, som är ett rikt förbund, tillfälligt öppnade plånboken och skapade en ”mästartour” med stora prispengar. Den levde dock bara i två år.
Nu går det ingen nöd på de allra största stjärnorna. Har man som Sarah Sjöström varit i världseliten i 18 år har man också skaffat sig ett stabilt sponsornätverk. Samma sak gäller till exempel den franska stjärnan Leon Marchand. Även om han inte varit med lika länge som Sjöström är han efter de fyra OS-gulden inför hemmapubliken i Paris redan en lysande stjärna.
Men det räcker med att titta i kategorin under den här lilla gruppen superstjärnor för att få en bild av hur verkligheten kan se ut. Något som sorgligt nog också öppnat dörren för möjligheten att locka simmare till den märkliga företeelsen The Enhanced Games – eller ”dopnings-OS” som det också kallas.
Den amerikanske ryggsimmaren VM-guldmedaljören Hunter Armstrong är en av dem som tackat ja till att delta. Enligt honom är det hans enda chans att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna satsa mot Los Angeles 2028. I och med att det är hans drivkraft kommer han tävla ren.
Simning är en global idrott men det räcker inte för att skapa intresse hos sponsorer. Det måste till något mer, och här har World Aquatics misslyckats.
Det krävs en ny strategi för att sätta simningen på kartan mer än i bästa fall en gång per år, och i det här fallet måste man bygga uppifrån. Det går inte att börja med att försöka skapa ett intresse runt en svensk eller nordisk tour. Det kommer i så fall i steg två–tre. I ett första skede handlar det om att skapa en nyfikenhet kring säg de 15–20 bästa i varje gren, och för det behöver de mötas regelbundet under en längre period inför tv-kameror.
För att en sådan serie ska fungera krävs naturligtvis rejäla prispengar, men nästan lika viktigt är att exponeringen också öppnar möjligheter för idrottarna att utveckla sina egna varumärken vilket kan göra att de också vinner kampen mot influerare.
Läs mer:
Stjärnan saknar sponsorer: ”Vi tävlar mot influencers”
Bryter med förbundets träningsgrupp: ”Vill ta ansvar”
