Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Aase Berg
”Hundarnas ö”
Albert Bonniers förlag, 272 sidor
En surrealistisk bild från i vintras har etsat sig fast i min hjärna. En 26-årig man bär runt på sin lilla hund. Vovven är uppenbart älskad och ompysslad – den är till och med klädd i en gullig rosa tröja. Men historien bakom bilden är becksvart.
Mannen hade pressat sin älskarinna att börja sälja sex och ge pengarna till honom. Medan hon tvingades ta emot den ena torsken efter den andra på ett hotell i Malmö åkte han hem för att rasta sin plutthund.
Jag blir påmind om detta när jag läser Aase Bergs roman ”Hundarnas ö”. Berg nämner en läkare som låste in en kvinna i en bunker i Skåne. Hon fick inte se solen, däremot rastade kidnapparen hennes hund ute i det gröna. Kontentan är att hundar, till skillnad från kvinnor, har förmågan att väcka empati även hos de grymmaste av män.
Varför blir då människor – såväl onda som goda – så charmade av dessa fyrbenta varelser? Frågan pulserar genom Aase Bergs bok där den kvinnliga berättaren köper en miniature american shepherd som får namnet Mini.
Valpen är ”liten, ullig och gullig”. Ögonen är overkligt blå och den dunmjuka pälsen silverfärgad. Snart tror Mini att hon heter Söt eftersom hon får höra ordet så ofta. När matte tar med Mini på bussen är det en kvinna som utbrister: ”Vilka ögon! Det är som att titta rakt in i urtillståndet!”
Kommentaren är pricksäker. För som Aase Berg skriver ryms det väldiga världar i en hund. Den är inte bara en följeslagare utan även en förebild för människan. Djur är ”immuna mot världen, / immuna mot gud”, för att låna några rader ur Bergs diktbok ”Hackers” (2015).
Det har alltid myllrat av djur i Aase Bergs verk men hon har nog aldrig haft så svällande romantiska formuleringar som i ”Hundarnas ö”. Jag har inga problem med att Mini sägs vara lika ”vis som en uråldrig mammuthona”, men så är jag också djupt inbäddad i hundsekten. Vill man läsa om sadister som hänger vovvar kan man vända sig till Heathcliff i Emily Brontës ”Svindlande höjder”.
Vallhunden Mini är dock inte huvudpersonen i ”Hundarnas ö”. Det är hennes matte, en kvinna som i sann Aase Berg-stil dissekerar sin omgivning med lika sylvassa som underhållande kommentarer. Barnen är utflugna så hon och maken – båda är frilansande författare – tänker att en ny hund kan få dem att slå rot. Dessutom har svärmor precis gått bort och hennes egen mor sjunker allt djupare in i demensen.
Paret passar på att flyga till Lissabon innan Mini inkorporeras i – och tar över – deras flock. På planet förfasar sig kvinnan över medpassagerarna vars zombietakt försenar avgången: ”Är det tillsammans med de här äckliga idioterna jag ska möta min död?”
När Mini gör entré i hennes liv förändras tonen. Fullständigt. Lovsångerna till den lilla silverhunden tar aldrig slut. Mini jämförs förvisso med ”ett kioskmongo med två hjärnceller” när hon får tokryck, men det dröjer inte länge innan vallhunden återigen representerar ”den skuttande, flamsiga lyckan”.
I bokens första halva rör sig berättelsen ibland lika ryckigt som en speedad valp. Ena stunden får vi spridda tankar om Lars Vilks drivvedsskulptur Nimis, i den andra funderingar på om genitalyoga är en ”omskrivning för vanlig hederlig prostitution”. Vart är vi egentligen på väg?
Missförstå mig rätt, man har aldrig tråkigt i Aase Bergs sällskap. Hennes estetik är befriande punkig, ständigt i protest mot alla anemiska borgarbrackor som dominerar den svenska kulturbranschen.
Men så i andra halvan av ”Hundarnas ö” börjar vi ana konturerna av ett svart hål. Där inne cirklar de dementa demonerna. Plötsligt förstår vi varför berättaren dragit sig för att gå alltför snabbt framåt, det gäller att inte sugas in i det mörka gravitationsfältet.
Bokens sista delar är något av det bästa jag någonsin läst om en skör mor-dotter-relation
När familjehistorien når sin känslomässiga kulmen lämnar Aase Berg den essäistiska romanformen och går över i lyrik. Bokens sista delar är något av det bästa jag någonsin läst om en skör mor-dotter-relation. Om en kärlek som inte ”kändes medan den pågick”.
Det hugger till i hjärtat. Kroppen bedövas av sorg. Berg har målfast rört sig från skuttande, söta hundar till en sorg så stark att tårkanalerna blir ”slitna, sargade”.
Hon öppnar även för en större diskussion: Går hundars och dementas ordlöshet att jämföra? Jag är inte riktigt övertygad om det. Klart är däremot att Aase Berg levererat ytterligare ett mästerstycke. Det är vindlande och blytungt på samma gång.
Läs fler bokrecensioner och läs mer om böcker
