Den ryske presidenten Vladimir Putin har som bekant påstått att Ryssland invaderade Ukraina för att befria landet från nynazister. Och nazistanklagelsen verkar alltid ligga nära till hands för ledare i Kreml. Även när den, som i det här fallet – Ukrainas president Zelenskyj är jude och barnbarn till Förintelseöverlevande – verkar absurd.
Varför är det så?
Möjligen kan bakgrunden till sådan absurd propaganda ses i äldre krigsfilmer. I slutet av 1950-talet, parallellt med den franska nya vågen, hade sovjetisk film en liten ny våg. ”Och tranorna flyga” vann Guldpalmen i Cannes 1958 och gjorde internationell succé. Så låt oss börja med den.
Boris och Veronika är ett förälskat ungt par. När tyskarna går till anfall mot Sovjetunionen drar Boris ut för att försvara landet. Hans kusin Mark fixar frisedel, blir kvar hemma i Moskva, och våldtar Veronika. Hon berättar inte för någon vad som hänt men ser sig tvungen att gifta sig med Mark.
Veronika hatar sin man. Hon drömmer om att återse Boris. Men med ett foto på henne i militärrockens ficka, stupar han i ett lerigt träsk. I ”Och tranorna flyga” ödelägger kriget allt. Under ett flyglarm har Veronika tagit sin tillflykt till ett skyddsrum. Mamma och pappa har avfärdat risken och blivit hemma. När faran är över återvänder dottern till ett bombat hus. Hon rusar uppför trappan och in i lägenheten. Hon håller på att kliva ut i tomma luften, bakom lägenhetsdörren återstår nästan ingenting.
En brandman som sprungit efter rycker rasande tag i Veronika: ”Är du galen?” Hon tittar på honom. Han förstår, och vänder sig bort. Så sammanbitet skildras förluster i ryska andravärldskrigsfilmer. De berättar om död med en blandning av patos och distans.
”’Och tranorna flyga’är ett visuellt mästerverk. Den är slående från första bilden, där Veronika och Boris i gryningen springer längs en öde, bred gata…”
”Och tranorna flyga” är ett visuellt mästerverk. Den är slående från första bilden, där Veronika och Boris i gryningen springer längs en öde, bred gata, som med Moskvafloden på ena sidan löper i en vacker båge över bilden.
Regissören Michail Kalatozov, född i Tbilisi i nuvarande Georgien, och fotografen Sergej Urusevskij, får västerländska samtida kollegor att i vissa avseenden se ut som amatörer. Urusevskijs kamera är obeskrivligt rörlig. I en berömd, förbluffande lång tagning följs Veronika när hon jagar genom folkmassor för att få en sista glimt av Boris innan hans avmarsch.
I väst förstod man inte hur Kalatozov och Urusevskijs kunde få kameran att röra sig så fritt och så viktlöst. En del kännare av sovjetisk film menar att rörligheten var en reaktion på Stalintidens ängsligt statiska foto. Josef Stalin, som fäste stor vikt vid filmen, hade dött 1953 och konstnärer kunde testa gränser utan att riskera livet.
Underlaget är en pjäs skriven av Viktor Rozov under kriget, och själva enkelheten – det är onekligen en ganska svartvit berättelse – ger ett drag av präktighet, eller propapagandafilm, som förmodligen är vad som gjort att ”Och tranorna flyga” med tiden hamnat lite i skymundan. Men Kalatozov ville göra vad han kallade ”poetisk film” och som sådan lyckas hans Cannesvinnare.
Kalatozovs film fick världen intresserad av sovjetisk film. Efterkommande andravärldskrigsskildringar var mer grovhuggna. I Sergej Bondartjuks ”Ett människoöde” (1959) berättar en man, Sokolov, som med sin lilla pojke väntar på en färja, för en annan man vad han upplevt under kriget.
Sokolov har blivit fånge hos tyskarna och sett hemska saker. Transporterad på tåg har Sokolov och hans olycksbröder kommit till ett uppehåll där de stigit av. I vagnarna bakom finns judar. Krigsfångarna beordras ta port nummer 1, judarna port 2. Svart rök bolmar från krematoriet bortom port 2. Hela tiden spelar en blåsorkester.
”Ett människoöde” talar om förnedring. Berättaren blir chaufför åt en tysk ingenjör som blivit major och arbetar med vägbyggen. När han ätit sin fläskkotlett slänger han med ett ”Sokolov!” det välgnagda benet vidare. Sokolov kastar sig över det.
Detta fokus på förnedringen i utsattheten finns till exempel inte i en brittisk krigsfångefilm som ”Mästerrymmarna från Colditz” från 1955. Den engelska stjärnan John Mills gnagande på ett ben vid en fet nazists fötter? Det går inte att föreställa sig.
I ”Ballad om en soldat” (1959) får en 19-årig soldat efter ett hjältedåd sex dagars permission för att åka hem och laga mammas läckande tak. Två resdagar dit, två för takjobbet, två resdagar åter. Han åtar sig att framföra en hälsning från en annan soldat till dennes fru när tåget stannar till i deras hemstad. En present måste med: soldaten får kompaniets två tvålar.
Resan drar ut på tiden. Det slutar med att soldaten precis hinner möta sin mamma i en kram på landsvägen en bit från deras hus. Sedan måste han anträda återfärden. Allt är bittert knappt i sovjetisk andravärldskrigsfilm.
I ”En iskall i Alexandria” (1958) ska den slitstarka John Mills som kapten Anson tillsammans med en sergeant och två sjuksköterskor ta en ambulans genom öknen från Tobruk i Libyen till Alexandria i Egypten. Anson har inte mammas läckande tak i tankarna. Han drömmer om en iskall öl på älsklingsbaren. ”En iskall i Alexandria” är en pärla, men den existerar i ett annat filmuniversum än ”Ballad om en soldat”.
Generellt kommer nog de bistraste andravärldskrigsfilmerna från länder med erfarenhet av invasion eller ockupation. Roberto Rossellinis ”Rom, öppen stad” (1945), som skildrar motståndsmäns öde när nazisterna tagit över Rom, har tortyrscener som Statens biografbyrå i Sverige förbjöd för offentlig visning så sent som 1961.
I fransmannen Jean-Pierre Melvilles ”Skuggornas armé” (1969) tvingas en motståndscell att mörda en av sina egna, Simone Signoret. Hon pressas att förråda dem, tyskarna hotar att annars skicka hennes dotter till en soldatbordell i Polen. Begår hon självmord kommer flickan att på samma sätt få betala för det. Gruppen förstår vad Signoret vill att de ska göra.
Det finns en helt annan anda i sovjetiska andravärldskrigsfilmerna än i brittiska eller amerikanska. De gruvligaste övergrepp är vardag. I ”Starkare än döden” från 1977 är en liten grupp olyckliga instängda i en källare i väntan på avrättning. En judisk flicka ser ut att vara omkring tolv. Hon berättar att den ryss som bytt sida, och är förhörsledare på förläggningen där de är fångna, innan kriget var hennes körledare.
En svårt sårad partisanledare stirrar på henne med uppspärrade ögon: ”Förhörde han dig?”.
Flickan brister i gråt. Inget mer sägs.
Partisanledaren är en Jesusgestalt i denna märkliga religiösa parabel. Den gjordes av Larisa Sjepitko, hustru till filmregissören Elem Klimov. Han är mannen bakom vad många anser vara den mest ohyggliga krigsskildring som gjorts, ”Gå och se…” (1985), förlagd till Belarus.
Det är två och en halv timme av vedervärdigheter. En trettonåring som fått fatt i ett tyskt gevär ansluter sig till partisanerna, glad och aningslös, och vi får följa hans upplevelser. Hämnden efter att han låtit sig rekryteras kommer snabbt. Hans mor och två småsystrar överlever ett dygn innan nazisterna mördar dem och alla andra i byn.
Den massakern är bara ett förspel inför den i filmens final. I en lång sekvens skildras hur alla invånare i en större by tvingas in i ortens träkyrka. Innan den sticks i brand tittar en tysk officer in genom ett fönster. Han ropar ut ett erbjudande, den som lämnar sina barn får komma ut. Filmens titel är inspirerad av Uppenbarelseboken i Bibeln. ”Kom och se” är uppmaningen till siaren Johannes i hans visioner av Jordens undergång.
Det är komplicerat att i dag skriva om sovjetiska andravärldskrigsskildringar. ”Ett människoöde” och ”Ballad om en soldat” fick på sin tid varma recensioner i denna tidning. ”Ett ryskt mästerverk” skrev Carl Björkman om ”Ballad…”. I dag är finalen fortfarande gripande, men annat, som de bussiga befälen, framstår som eftergifter till Filmministeriet. Sergej Bondartjuk, som regisserade och gjorde huvudrollen i ”Ett människoöde”, och i dag är mest känd för en mastodontversion av ”Krig och fred” (1965), var ukrainare. Den armé i vilken hans rollfigur Sokolov tjänar har i dag angripit Bondartjuks hemstad Bilozerka. Och så vidare.
Det största problemet med filmerna är förstås det genomgående förtigandet av omständigheten att Josef Stalin och Adolf Hitler vid krigsutbrottet var på samma sida. De slöt en pakt i augusti 1939. Ett sätt att vinna tid, försöker Vladimir Putin avfärda samarbetet.
I år vann ryska ”Mr Nobody mot Putin” Oscar som bästa dokumentär. Det är en inifrånskildring av den efter 2022 upptrappade indoktrineringen i ryska skolor. Den är anti-Putin, men denna tidnings Anna-Lena Laurén har rapporterat om negativa reaktioner i Ukraina (DN 2026-04-02). Hon citerade en ukrainsk journalist som inte ville se filmer ”…på temat ’Stackars ryska folket som måste gå med på Putins beslut’”.
Nej, ryssars kval kanske inte griper just nu. Ur en annan synvinkel är det just i dessa tider en poäng med att se de sovjetiska andravärldskrigsskildringarna. De visar upp trasiga stövlar, brist, hopplöshet och ropar om orättvisa och lidande. De gör inte Vladimir Putins vilda lögner ursäktliga men man kan åtminstone få en slags bakgrund.
Läs mer:
”Mr Nobody against Putin” ger en sällsynt skrämmande inblick i den ryska vardagen
Ingmar Nevéus: Därför är Putin så fixerad vid nazismen