Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Oavsett om det är Aftonbladets kulturchef Karin Petterssons bok ”Förbannelsen” från förra året, den fackliga tankesmedjan Katalys eller S-organisationen Reformisterna kommer alla fram till att sossarna var bättre förr och att skatten borde var högre.
Därför spetsade jag öronen när Payam Moula, chefredaktör för S-tidskriften Tiden, som har kronprinsessan Lawen Redars öra, nyligen publicerade boken ”Det goda”. På ytan verkar han driva samma tes som ovan nämnda S-kritiker: För även om han gärna pratar om Aristoteles, så slutar ändå allt med Marx. Men bokens syfte är något annat: att finna meningen med livet och strukturera (den socialdemokratiska) politiken efter det.
Och det är faktiskt något radikalt och nytt Moula erbjuder. Ett regelrätt trendbrott för S, som han kallar ”postliberal socialdemokrati”.
Postliberalism är ett begrepp som främst hörts från antidemokratiska högernationalister i USA. I Storbritannien har vissa till vänster anammat begreppet, och i Sverige är kyrkohistorikern Joel Halldorf den mest namnkunnige förespråkaren.
Vad betyder det, då? Delvis hyser Payam Moula ett öppet förakt mot individuella rättigheter, som finns för att skydda personer från majoritetsförtryck. Men han vill något mer, som kanske bäst sammanfattas i meningen: ”I min utopi är samhällets institutioner och logik riggade för att främja goda relationer, både inom familjen och mellan vänner.”
I boken kommer Moula med konkreta förslag på att offentligt styra sociala medier och banker, samtidigt är han rätt luddig kring exakt vad det innebär att rigga staten för att främja familjen. Och han är stundtals så idéfattig att han inte ens i sin utopi kan föreställa sig en verklighet där det inte är flera års kö för att få en hyresrätt.
Det kanske mest konkreta är att Moula föreslår att man ska få förtur i bostadskön om man flyttar nära anhöriga (de etniska enklaver som han tidigare velat bryta skulle alltså få hjälp). Och han tycker att mor- och farföräldrar ska få incitament att ta hand om sina barnbarn.
Blir resultatet av hans familjefokuserade politik mer gemenskap? Kanske.
Blir resultatet av hans familjefokuserade politik mer gemenskap? Kanske. Men som DN:s kolumnist Gina Gustavsson poängterat bara råkar Moulas utopi innebära att pappan går tillbaka till jobbet och mamman tar ansvar för familjen.
Det särskilt radikala är att han föreslår att just Socialdemokraterna ska genomföra skiftet. I den närmast kanoniserade boken ”Är svensken människa” (2006) myntar historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh begreppet ”statsindividualism” som den svenska ideologin. Kortfattat innebär det att individer frigjorts från andra beroenden genom statens hjälp. Den svenska socialdemokratin har byggt en unikt individfokuserad välfärdsstat, som frigjort kvinnor – med individuell beskattning, en gedigen föräldraförsäkring med öronmärkta månader, förskolor och så vidare.
Resultatet är att en kvinna i en heterosexuell relation inte är beroende av sin man, utan har en egen inkomst och får hjälp av det offentliga när det behövs. Vi blev världens mest jämställda land genom att rigga samhället för individer.
Moulas postliberalism är alltså inte bara en attack på liberalismen, utan på det svenska socialdemokratiska välfärdsbygget.
Payam Moula erkänner i princip det. I SvD-podden ”Politiken” får vi höra att han känner ”väldigt många beröringspunkter” med Kristdemokraternas principprogram. I Kvartal, ett tryggt rum för invandringskritiker som springer med tidsandan och tror att deras åsikter är konträra, har han skrivit att S borde göra gemensam sak med konservativa.
I inledningen av ”Det goda” beskriver Moula samtiden som ”själlös”, att vi lever som ”slavar” och nämner i en bisats att vartannat par skiljer sig – som om det vore något självklart dåligt. Andelen skilsmässor blev så hög i Sverige när det blev möjligt för fler att skilja sig, och kvinnors ekonomiska möjligheter att klara sig utan män ökade.
Det kan man förstås sörja. Men det säger rätt mycket.
Läs mer:
Max Hjelm: Unga festar visst – det är bara ni som inte blir bjudna
Gina Gustavsson: Den nya eliten drömmer om att påven ska smörja Melania till drottning över USA
