Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Efter att USA anföll Iran för mer än ett halvår sedan har Hormuzsundet varit stängt för merparten av oljetransporterna från Persiska viken. Saudiarabien och andra gulfstater har i stället pumpat merparten av sin oljeexport via en pipeline till en hamn i Röda havet.
I förra veckan angreps den 1 200 kilometer långa öst-västliga rörledningen, som går tvärs över den arabiska halvön, av drönare och robotar som avfyrats från Irak, troligen av Iranstödda miliser. De svåra skadorna på ledningen har tvingat saudierna att stänga den.
Samtidigt har huthierna i Jemen erövrat stora kustområden vid Röda havet från den av saudierna stödda regeringen i Jemen, däribland den strategiska hamnstaden Mocka och flera öar i Bab el-Mandeb-sundet. Det gör att även denna för världshandeln livsviktiga farled enklare kan kontrolleras av huthirebellerna. Därmed har huthierna – med uppbackning av det iranska revolutionsgardet IRGC – förverkligat sitt hot att följa Irans exempel från Hormuzsundet, och blockerar ytterligare en handelsväg i Mellanöstern.
Det har redan fått till följd att världsmarknadspriset på olja åter har klättrat till över 107 dollar per fat, vilket är 50 procent över läget före anfallet mot Iran. I USA har bränslepriserna ”vid pump” ytterligare pressats upp, vilket är ytterst ovälkommet för Trump och republikanerna inför mellanårsvalet den 3 november.
Trump försvarar sig med att lova att kriget mot Iran kommer att ta slut omedelbart efter valet. Hans resonemang går ut på att ledarna i Teheran kommer att skriva under ett fredsavtal eftersom bränslepriserna då inte längre går att använda som påtryckningsmedel mot USA – något som Iran ”desperat” har försökt att göra. Därmed faller bensinpriset på ett magiskt sätt till den låga nivå som rådde före USA:s och Israels anfall mot Iran i slutet av februari.
Problemet är att det snarast är Trump som är desperat. Till och med flera av hans nära rådgivare befarar att kriget blir långvarigt. De flesta, möjligen också Trump själv, har nu insett att det var anfallet mot Iran som ledde till att Hormuzsundet stängdes.
Nu har Trumps anfall mot Iran gett ledarna i Teheran flera nya spelkort
Varken de militära eller de ekonomiska påtryckningarna mot Iran har hittills fått regimen att backa, trots att Iran har tappat flera ”proxy”-styrkor i regionen: Hamas i Gaza har försvagats, Hizbollah i Libanon är nedtryckt och Bashar al-Assads regim i Syrien är borta. Men det finns inga tecken på att de styrande i Teheran i dagsläget är inne på att kompromissa med USA, varken om Hormuzsundet eller om sitt kärnteknologiska program.
Vad som har hänt är i stället att USA har blivit ekonomiskt och militärt försvagat. Enligt en färsk beräkning i USA-kongressen har den militära insatsen mot Iran kostat USA motsvarande 340 miljarder kronor och skapat en svår brist på ammunition och missiler.
Det har i sin tur allvarliga följder för en annan storkonflikt: USA har stoppat försäljningen av luftvärnsrobotar av typen Patriot till Ukraina, vilket har lämnat landet försvarslöst mot Rysslands ballistiska robotar. Samtidigt har Trump åter tagit Putins parti och skyller nu de höga dieselpriserna på Ukraina, trots att alla sakkunniga är ense om att det är USA:s krig mot Iran som har fått priset på fossila bränslen att klättra.
Huthirebellernas blixtoffensiv har brutit den sköra vapenvila med Saudiarabien som har rått sedan 2022. Det saudiska kungadömet har svarat med flygangrepp mot huthikontrollerade områden i Jemen, men det har inte stoppat rebellernas framryckning. Enligt nyhetstjänsten Axios ringde den saudiske ledaren Mohammed bin Salman till Trump två gånger i förra veckan för att be honom att beordra USA-bombningar av huthiernas ställningar. Men Trump sade nej. Han var inte intresserad av att utvidga USA:s krigföring till en ny front, särskilt som det knappast finns en säker väg till seger där.
Det betyder ytterligare en vinst för Iran, som nu i praktiken skaffat sig ett strypgrepp över en väsentlig del av handelsströmmarna av olja, gas och konstgödsel.
Det följer ett bekant mönster för USA:s interventioner för regimförändringar i Mellanöstern: Varje nytt amerikanskt militärt äventyr ser mest ut att bli ett plus för Iran. George W Bushs anfall mot Irak 2003 öppnade för ökat inflytande för Iran i hela regionen. Nu har Trumps anfall mot Iran gett ledarna i Teheran flera nya spelkort; inte minst kontroll över viktiga delar av världens oljetransporter. Tilltron till USA:s förmåga – och vägval – har däremot fått sig ännu en törn.
Läs mer:
Bristen på olja påskyndar nödvändig omställning
Planerade samtal om Hormuz skjuts upp