Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Skräck
”The carpenter’s son”
Manus och regi: Lotfy Nathan.
I rollerna: Noah Jupe, Nicolas Cage, FKT Wigs, med flera. Längd: 1 tim 34 min (15 år). Språk: engelska. Strömmas från 11 juni.
Enklast vore att bara avfärda ”The carpenter’s son”, men samtidigt är den en intressant spegling av samtiden. Eller borde den snarare betraktas som en motreaktion? Här på svenska marknaden är den blott en droppe i strömningshavet, men annorstädes har den väckt uppmärksamhet. Bland annat i Filippinerna, där den bannlysts från biogravvisning, och i USA där ju ”faith-based” filmer och tv-serier (som publiksuccén ”The chosen”) fortsätter locka tittarskaror med det kristna filmbolaget Angel Studios i täten. Se det annars som en uppvärmning inför nästa års premiär av Mel Gibsons ”The resurrection of the Christ” – den tvådelade uppföljaren till hans storsuccé ”The passion of the Christ” (2004).
Gibsons film kritiserades för ett våldsfrosseri som några liknade vid snuff. ”The carpenter’s son” går en lugnare väg, fokuserar på en tid före lidandet på korset, inspirerad av Thomas barndomsevangelium och de mirakel Jesus sägs ha utfört som ung. Idén har redan parodierats i tv-serien ”The righteous gemstones” (2019–2025), där Walton Goggins – i rollen som det svarta fåret i ett kristet imperium – tar sig an att skriva, regissera, producera och spela huvudrollen som tonårs-Jesus i sin ljuvligt korkade tv-skapelse ”Teenjus”.
Lotfy Nathan har ”bara” skrivit och regisserat denna film, av det svenska distributionsbolaget beskriven som biblisk folkskräck. Året är 15 före Kristus och Noah Jupe (”A quiet place”) spelar en identitetssökande tonårs-Jesus på flykt med sin mor Maria (popstjärnan FKT Twigs) och hennes make Josef (Nicolas Cage). Cage får det alltid att värmas lite i bröstet, denne fyr av uppriktighet i en värld av fejk, men här får han förvånansvärt lite att arbeta med. Mest liknar hans stränga, överbeskyddande snickare en förstoppad rockgubbe med livlöst hår och skitig tunika.
Familjens nomadliv pausas i en by plågad av spetälska, där kättare korsfästs och tonårsblicken dras mot mörkt förföriska Lilith. Liksom till en flickdemon som sår tvivel och försöker locka över honom till den mörka sidan. Vad döljer Jesus föräldrar? Vem är hans verkliga far?
Det existentiella velandet gestaltas främst genom att låta Jesus traska runt, fram och tillbaka i det färglösa lägret (i verkligheten inspelat på grekisk mark), där det om nätterna hörs rasslande fångkedjor, otäcka viskningar och väsande ormar. Ibland skymtas även ett och annat kräldjur, för att ingen ska missa frestarsymboliken, men de är likt mycket annat svåra att urskilja i den snåla ljussättningen.
Vid ett tillfälle ombeds Jesus beskriva vad han ser i mörkret, men han kan inte. Inte jag heller. En lång och intetsägande startsträcka följs av en stressad upplösning med fragment av ett apokalyptiskt bildspråk som aldrig blommar ut. Även när tristessdöden är nära blir jag mer överraskad än lättad när eftertexterna börjar rulla. Var det här allt? Varken upprörande blasfemiskt eller skrattretande dåligt, bara ett utdraget ingenting. Som en konceptskiss till en film som aldrig borde ha blivit av. Herregud, vilken kalkon!
Se mer. Tro och tvivel för skräckfilmsfanatiker: ”Exorcisten” (1973), ”The witch” (2015), ”Heretic” (2024).
Fler film- och tv-recensioner i DN