Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Många känner sig vilsna inför riksdagsvalet 13 september. Kulturkrigets konfliktlinjer från 2022 har blivit suddiga, och höger-vänster-skalan ger mindre vägledning än förr.
Är det största oppositionspartiet en garant för stram invandring och hårda tag i brottsbekämpningen?
Ska de minsta partierna i Tidölaget förstatliga sjukvården och stoppa vinster i friskolor?
Prioriterar regeringspartiet till höger ordnade statsfinanser och ekonomisk tillväxt – eller billig el, bensin och mat?
Varför spelar det mest marknadsliberala partiet i vänsterlaget?
Är det bra eller dåligt att Sverige fått fler miljardärer? Bra eller dåligt om utvandringen överstiger invandringen?
Så många frågetecken, så lite vägledning i valkompasserna. Det är inte bara regeringsfrågan som blivit krånglig. Än mer förvirrande är användningen av begreppet ”folk”.
För M är vanligt folk arbetande, skattebetalande individer som vill klara sig själva. För S är folket löntagare, barnfamiljer och pensionärer. För SD handlar det om nationen, svenskar i etnisk bemärkelse. För V är det vanligt folk i motsats till en ekonomisk elit. För C småföretagare och människor utanför politikens maktcentra.
Här finns en underskattad förklaring till Liberalernas motvind i opinionen
Här finns en underskattad förklaring till Liberalernas motvind i opinionen. Partiet har av födsel och ohejdad vana en öppnare definition (kom ihåg att de brukade heta Folkpartiet) som lirar sämre med identitetspolitiken.
Valårets mysterium är de blågulas stora underläge, trots att man levererat på vallöften att bekämpa brott, strypa invandring, stötta konsumenter, sänka skatter och bekämpa inflation. Skillnaden är slående mellan valet 2026 och 2010, då Alliansen blev omvald och Fredrik Reinfeldts moderater fick över 30 procent.
Varför har inte Tidöprojektet lyft på motsvarande vis? Jag tror att förklaringen ligger i just detta laddade lilla ord:
FOLK.
För att lösa gåtan kan man anlägga ett hundraårigt perspektiv och vända sig till teologin. I en ny bok, ”Ingen slipper undan det fantastiska” (Korpen), skriver professorn Bengt Kristensson Uggla vid Åbo Akademi om 1930-talets folkkyrkotanke, formulerad av biskopen Einar Billing.
Precis som i dag var det en turbulent period med ”folk”-begreppet i centrum. Vilka omfattades av gemenskapen? Var den rotad bakåt i tiden eller skulle den utvecklas och utvidgas i takt med moderniteten?
I januari 1928 höll socialdemokraten Per Albin Hansson sitt folkhemstal i riksdagen. Fyra år och en stor depression senare omsattas det i välfärdspolitik. Däremellan, 1930, publicerade Einar Billing skriften ”Den svenska folkkyrkan”.
Svenska väljares viktigaste sakfråga är sjukvården. Alla som jobbar där eller som varit patienter vet att den bärs upp av invandrare
En politisk klassiker och en teologisk klassiker. Ordvalet och sammanträffandet i tiden är förstås inte en slump.
Billing var ingen nostalgiker som målade upp en sockenidyll från det förlorade enhetssamhället. För att rädda en ifrågasatt statskyrka betonade han tvärtom öppenheten i evangeliet, den enskildes frihet och värdighet i det moderna samhället.
På samma sätt använde Per Albin nationella symboler för att legitimera ett progressivt projekt. Det goda hemmet har inga ”kelgrisar” och inga ”styvbarn”, som han sade. Inkluderingen var poängen. Med tanke på att 44 års socialdemokratiskt maktinnehav skulle följa var det ett grepp som gick hem.
Gränsdragning kring ”folket” är återigen politisk dynamit. En tolkning av Tidölagets uppförsbacke – trots infriade löften – är att väljarna inte gillar politik som ställer grupp mot grupp.
Här finns en levd erfarenhet som skär sig mot den förda politiken
Återvandring är ett centralt tema för yttersta högern på bägge sidor av Atlanten. Donald Trump vinner inga popularitetstävlingar i länder som Sverige, men kanske går motreaktionen djupare än så.
Ett exempel: Svenska väljares viktigaste sakfråga är sjukvården. Alla som jobbar där eller som varit patienter vet att den bärs upp av invandrare. Här finns en levd erfarenhet som skär sig mot den förda politiken – motsvarande hur vanligt folk tidigare tyckte att flyktingmottagningen gick för långt och för snabbt.
Motsatsen till evangelium är dysangelium, alltså dåliga nyheter. Alla cirklar sluts, förr eller senare.
Läs fler texter av Niklas Ekdal