Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns en jättebra italiensk låt. Den heter ”Cosa faremo da grandi?”. Där frammanar Lucio Corsi en fantasifull bild av åldrade hantverkare på avfolkade öar som under många långa decennier har slipat sin konst till perfektion.
Men en dag – sjunger han – tröttnar de plötsligt, helt utan förvarning, och slänger alla sina oändligt intrikata sniderier i papperskorgen. Ger blanka fan i allt som de dittills ägnat hela sina liv åt. Det får mig att känna mig lycklig och fri.
Aftonbladets Kristofer Andersson verkar ha känt någonting liknande när han fick se Håkan Hellströms nya barbieknullvideo till låten ”Tequila”. Där är jag med honom. Och när han sedan låter släggan gå mot skribenter som förfasar sig över den samtida kulturen eftersom den inte bereder dem själva tillräcklig plats så går jag bakom (på behörigt avstånd) och nickar lite förnumstigt och instämmande åt hans ironiseringar.
För självklart går det att spåra själviska syften hos dem som Andersson med gift i munnen kategoriserar som den goda smakens försvarare. När de (vi) går till storms mot dumheten, vulgariteten eller annat i den stilen framställer vi ju också oundvikligen oss själva som motsatsen – fulla av viktiga kompetenser som bör nyttjas, och framför allt arvoderas.
Medan jag läser hans anti-nostalgiska text sitter jag hela tiden och väntar på att han ska vända på kameran
Men vad händer om man riktar samma illvilliga blick mot Andersson själv? Medan jag läser hans anti-nostalgiska text sitter jag hela tiden och väntar på att han ska vända på kameran. Till slut sker det. Då far han med osanning: ”(Invänd förresten gärna att jag sitter i samma kanon som de jag föraktar. Det gör jag. Men jag river åtminstone mitt eget hus.)”
Kristofer Andersson river inga hus. Han fortsätter tålmodigt att snickra på sitt eget. Om man läser hans ofta roliga texter med samma marxistiska misstänksamhet som han själv odlar framstår de som delar i ett likartat projekt – bara klätt i det senaste modet.
Han ondgör sig över någonting författaren Carl-Johan Malmberg tydligen har skrivit på Facebook, om att det saknas ett språk för att tala om poesi. ”Jaså verkligen? Låt mig gissa, det där förlorade språket, hör det möjligen till dig eller någon av dina kompisar?”, kommenterar Andersson.
Någon måste ju tala om vad som är det allra nyaste och coolaste. Är det möjligen Andersson själv eller någon av hans kompisar?
Men naturligtvis framställer sig även han som bärare av en kompetens så oundgänglig att någon måste betala för den. Inte poesikritik – bättre upp: uttolkningen av Moderniteten. Någon måste ju tala om vad som är det allra nyaste och coolaste. Är det möjligen Andersson själv eller någon av hans kompisar?
Fast när han senare i samma text gör bruk av sin telepatiska förbindelse med det moderna blir jag förvirrad. ”Inget känns mer nödvändigt 2026 än att utveckla dålig smak”, skriver han. Under ett ögonblick av distraktion måste han ha låtit örat lätta några centimeter från asfalten. Nog har kulturen många fiender i samtiden, men högborgerlig mossighet är knappast den främsta.
Om jag inte visste bättre skulle jag tänka att Andersson drabbats av nostalgi. En längtan tillbaka till enklare tider, när det var Baudelaire mot borgerligheten och därmed basta. Men om det nu gäller att provocera bourgeoisien så gör han det onekligen utomordentligt väl:
”Jag kan lajva god smak i sömnen. En apa kan återutge en modernistisk klassiker i benvitt omslag tryckt på Munken Premium Cream.”
Eftersom det är precis vad han sysslar med på Modernista, där han är operativ chef. Förlaget har gjort sig känt för att konkurrera med andra förlag som faktiskt gör nyöversättningar av klassiker genom att plötsligt ge ut översättningar gamla som gatan. Senast avböjde han att kommentera kritiken i Sveriges Radio (13/2) eftersom frågan ”redan har behandlats offentligt”.
I Aftonbladet kritiserar Kristofer Andersson de som klagar på samtidskulturen för att försöka sälja sin egen gamla skåpmat som ny. Han har kanske en poäng. Men den blir rätt svår att svälja när han själv sätter glansiga omslag på hundraåriga texter och kränger dem efter bästa förmåga.
Läs mer:
Johanna Hedenberg: Modernista åker snålskjuts på nyutgivningar av översatta klassiker
