Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Life finds a way”, lyder Jeff Goldblums mest citerade replik från Jurassic Park.
Den symboliserar hur mänsklighetens fåfänga försök att skapa kontroll är dömda att misslyckas. Vare sig det handlar om klonade skräcködlor eller tonåringar med upptäckarlusta.
För så som på Isla Nubia, så ock på internet.
Politiker, skolor och vi föräldrar har krokat arm för att stoppa barnens obehindrade framfart på nätet. Med åldersgränser, skärmtidsregler och strikta apprestriktioner vill vi skydda dem från ondska, våld och hjärnröta.
Men livet, det hittar sin egen väg.
Förra hösten upptäckte redaktionschefen på NPR:s intervjupodcast Wild Cards något märkligt efter att de sänt ett avsnitt med Eat, Pray, Love-författaren Elizabeth Gilbert.
Plötsligt fylldes poddens annars sparsamt använda kommentarsfält på Spotify av märkliga nonsens. En lång rad användare lämnade korta kryptiska meddelanden som förbryllade redaktionen.
Redaktionschefen avfärdade det först. ”Det måste vara botar”, tänkte han och raderade kommentarerna. Bara för att upptäcka att samma ”botar” återvände, tillsynes ledsna över att deras kommentarer försvunnit.
När redaktionschefen delade med sig av märkligheterna till kollegor på det amerikanska public service-huset klickade något hos en yngre producent: Det där är inte botar, det är ungdomar.
Hon började skugga kontona och upptäckte ett mönster. De verkade använda Spotifys kommentarsfält som ett slags improviserad gruppchatt.
Användarna skapade publika spellistor med namn som ”ny chatt” eller ”chatta här” som pekade mot diverse mer eller mindre obskyra podcastavsnitt där kidsen kunde snacka ifred.
I podcasten This American Life berättar producenten, som heter Hannah Chinn och är i 20-årsåldern, att hon kände igen mönstret från sin egen ungdom. Hon växte upp i ett strikt hem där sociala medier var strängt förbjudet, så hon använde Google Docs för att skapa små tillfälliga chattrum med sina kompisar – det såg ju bara ut som att de höll på med skolarbete.
När This American Life får tag på en av de misstänka botarna bekräftas Hannah Chinns teori.
14-åriga Ella berättar att hon hittade till gruppen via en videopodcast som specialiserade sig på att visa Tiktok-klipp på Spotify. Den var tydligt riktad mot barn som, likt Ella, inte tilläts använda sociala medier, men som ändå ville ta del av nätets snackisar.
I Tiktok-poddens kommentarsfält växte ett litet community av tonåringar fram, tills Spotify stängde ned podden (troligen för att Tiktok-videorna den spred var upphovsrättsskyddade). Det var då kidsen påbörjade sitt nomadliv där de flyttade från poddavsnitt till poddavsnitt för att kunna prata ostört. Att de valde just NPR:s poddar var för att public service kändes boomer-aktigt nog för att tilltaget skulle flyga under radarn.
Mer än något annat är det här en vacker historia om hur unga människor kan hitta gemenskap på de mest otippade platser i världen. En feelgood-berättelse om hur internet inte bara består av algoritmstyrd hjärnröta, utan också är en fristad för ensamma barn och unga.
Det är en aspekt vi lätt glömmer när vi pratar om förbud och restriktioner; för många är nätet en viktig mötesplats, även om diskussionerna på ytan kan se så debila ut att vuxna tror att det är botar och inte tonåringar som skriver.
Historien om Ella och hennes vänner visar också att hur gärna vi än vill bygga murar går det inte att bygga dem höga nog, oavsett om vi försöker stänga in en T-rex eller en 14-åring. Vi kan blocka Tiktok, Snapchat och Instagram bäst vi vill. Livet hittar ändå sin egen väg.
Läs mer:
Simon Campanello: Det här är viktigare än alla åldersgränser på sociala medier
Simon Campanello: Ny studie visar att skärmtid inte är så farligt för barn – men det finns ett problem
En timme skärm om dagen för 13-åringar – så vill EU få ned skrollandet