Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Främlingen”
Regi: François Ozon
Manus: François Ozon, Philippe Piazzo. I rollerna: Benjamin Voisin, Rebecca Marder, Pierre Lottin. Längd 2 tim, 2 min (15 år) Språk: Franska. Biopremiär.
På film, som i drömmen, har allt betydelse. Minsta detalj kan vända upp och ner på tolkningen och sensmoralen, förskjuta tyngdpunkten, vända sympatier. Det blir inte lättare när man gör film på ett av litteraturhistoriens mest omdiskuterade, existentiella dilemman och mest finkalibrerade inre monologer, det vill säga den unge Meursaults i Albert Camus ”Främlingen”, före, under och efter att han skjuter ihjäl en ung arabisk man på en sandstrand utanför Alger. Att som fransk regissör ens våga försöka visar på rent dödsförakt.
Å andra sidan kan filmen ge liv åt Meursaults plats i tiden och rummet i det koloniserade Algeriet under slutet 30-talet. François Ozon presenterar den soldränkta huvudstaden med en bombastisk fanfar och en svartvit journalfilm där algerier utgör en dekorativ bakgrund för de modernt klädda fransmännen. Bara en hastigt förbiskymtande arabisk graffiti om befrielse, följt av en kort bild på algerier som protesterar mot befrielserörelsen antyder vad som pågår under ytan.
Berättelsen börjar som romanen med underrättelsen om mammans död och Meursaults synbara frånvaro av känslor när han ber om ledigt från sitt kontorsjobb och åker ut till ett ålderdomshem på landet för likvakan.
Allt Camus beskriver i sin svindlande skickliga inre monolog har översatts till lika distinkta och flödande bilder. Hur den unge mannen nästa dag åker och badar, blir ihop med Marie och går på bio. Hur han hjälper sin granne, som misshandlat sin prostituerade, arabiska flickvän, för att slumpen och en flaska vin har gjort grannen till hans vän. Sanningen eller rättvisan är han inte intresserad av. ”Det gör ingen skillnad” är hans vanligaste replik.
Allt det som i senare kommer att granskas och diskuteras under hans långa mordrättegång och läggas fram som bevis för känslokyla och nihilism, för en ogudaktighet som fordrar dödsstraff.
François Ozon har en viktig sak gemensam med både författaren och hans huvudperson: lätthet och sensualism. Det han verkligen fångar från Camus text är att Meursault visserligen ser världen som absurd och meningslös, men också vacker, sinnlig och tillgänglig.
Benjamin Voisins både öppna och arroganta blick och plötsliga, mjuka leende visar att han är närvarande i nuet, likgiltig men följsam, loj men spänstig. Hållningen får rannsakningsdomaren att kalla honom antikrist, men såsom Voisin och Ozon skildrar honom och med vår tids buddhistiskt influerade ideal är han inte särskilt olik vilken ung europé som helst som rör sig mellan jobb och hem med musik i öronen, gymväska över axeln och serotonin i blodet. Man kan beskriva honom som känslokall eller insiktsfull, som likgiltig eller egalitär. En gång var han en extrem karaktär. Nu är vi alla Meursault.
Men vi är inte alla mördare och om vi vore det skulle vi i alla fall inte gå mot giljotinen med samma fatalistiska lugn som han. Här ligger gåtan som diskuterats i över åttio år. Varför, om likgiltighet verkligen är hans hållning, kärleken och vänskapen utbytbar och njutning hans raison d’être, sätter han fyra skott i en man han inte har någon relation till? Har mammans död rubbat något trots allt? Eller är det ren ondska?
Mersaults egen vaga förklaring är ”solen”, ett motiv som filmen styrker med en bländande sekvens där middagshettan fräter ut alla konturer och blänker till i den unge algerierns knivblad. Men Ozon antyder också en annan förklaring. De ”osynliga” har trätt fram och hotat dem; klivit ut ur bakgrundsscenografin och gett uttryck för egna känslor och egen hederskodex. Bara ett ögonblick, men det räcker. Det är ett hot som måste undanröjas innan det ens medvetandegörs, för att Meursault ska kunna fortsätta att gå i sömnen.
Man kan inte begära att Ozon ska svara på en fråga som gett världens intellektuella huvudbry sedan boken kom ut 1942 och i slutänden går de olika motiv han antyder kanske inte ihop. I slutscenerna går något av tidsandan förlorad och Voisin håller inte riktigt för den scen som kräver emotionell intensitet. Men efter att Ozon har åstadkommit ett långt, skimrande flöde av bilder som väcker både existentiellt och politiskt avgörande frågor och ger liv åt ett odödligt mästerverk tänker i alla fall jag inte klaga.
Se mer. Tre andra filmer av François Ozon: ”Franz” (2016, ”Summer of 85” (2020), ”När hösten kommer” (2024).
Benjamin Voisin: ”Jag vanhelgade hela idén om att göra film”
Läs fler film- och tv-recensioner i DN