Stockholm Vråljazz – en festival som måste få växa till nästa gång

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Goran Kajfes tillägnar sin konsert till Bengt Berger, den banbrytande bandledaren och slagverkaren som avled häromdagen. Det är både logiskt och fint. Utan ”Beche” och hans generationskamrater skulle inte svensk jazz vara där den är. Det var tidigt 70-tal när de gav sig ut och sökte ny musik i olika delar av världen, tog med den hem och inledde samarbeten med invandrade musiker. De snudd på uppfann etnojazzen och världsmusiken utan att förstå det själva. Särskilt Kajfes har lånat mycket från den eran och gör den rättvisa med sina egna tillägg från Miles Davis, den elektroniska musiken, Balkan och områden ännu längre bort. Han gör ett magiskt set med sitt band.

Men ”vråljazz” är det nog inte. Och det är kanske det geniala med namnet på den här endagsfestivalen. För någon vråljazz finns ju inte och följaktligen kan man spela lite vad som helst, utom möjligen helt vanlig jazz. Det skulle troligen göra publiken rätt besviken.

Ändå ligger endagsfestivalens kanske största namn närmast det traditionella idealet. Björn Yttling – producenten och hitmakaren – leker storbandsmaestro bakom pianot när han delar ut solon till sina många musiker, rekryterade för att de är bäst i landet. Influenserna är inte hippa, det är inte Sun Ra eller Peter Brötzmann utan kanske snarare Ellington och Basie. Ändå blir det roligt, för att energin är lurig och inte trött, och för att Yttling ju onekligen kan det här med melodier. Det är vemodigt, medryckande och skevt om vartannat.

Det är andra året festivalen ordnas, och redan första året var en trång succé. Nu är det så kyffigt att arrangörerna nog måste låta den växa nästa gång. Publiken finns helt uppenbart, och jag kan tänka mig åtminstone tjugo svenska akter till som skulle passa in.

Den enda kvinnliga artisten på scen detta år – vilket är rätt pinsamt – är Lisen Rylander Löve. Hon gör en svårfångad atmosfärisk frijazz där hennes saxofonspel rör sig mellan lyriskt smeksamt och ursinnigt ja, vrål. Instrumentet kör hon dessutom genom en hel uppsättning boxar och lådor och ut kommer ljud man inte riktigt trodde fanns. Med sig har hon Donovan van Marten på syntar och bas och trummisen Martin Öhman, vars drum ’n’ bass-driv stiger och sjunker i larmet. Festivalens bästa bokning.

Men bandet Chicagojazzen är också är en stark upplevelse. De är lite som en by i det avseendet att vilka som helst kan bo i den. Folk har skiftande ålder, ser ut lite hursomhelst och kommer in i den eventuella gemenskapen med vad det nu är för bagage de bär på. Erik Karlsson leder detta Skellefteåbaserade bygderåd som låter som något man hade kunnat höra av misstag på CBGB’s i New York på åttiotalet. En blandning av art-rock, progg, kraut och jazz där galenskapen hela tiden ligger nära till hands och det är lite oklart vad det är man vill uttrycka. Titlarna ger inga ledtrådar. Låtarna heter ”Ni kan inte köpa mig för lite smörgåstårta” och ”Någon har frusit ihjäl på en p-ficka utanför Ånäset”. Men titeln ”Ensam mot 80.000 invånare” ger mig en känsla av att detta kanske ändå är ett politiskt projekt, i opposition mot Skellefteås tillväxtfixering. Och musiken låter verkligen oppositionell. Med sina två trummisar, ilskna gitarrer, atonala saxofonutbrott och syntswoosch bygger de låtar på riff och rytm. Ibland trögt som i myrmarken, ibland lätt som på en cykel i utförsbacke. Framför allt är det kul.

Det verkade Bengt Berger också alltid ha. Han var driven av en nyfikenhet som jag på något sätt trodde gått förlorad men helt uppenbarligen lever vidare hos de band och den publik som kom till Stockholm Vråljazz.