Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När regissören Sofia Coppola (”Marie Antoinette”, ”Priscilla”) gör sin första dokumentärfilm, vänder hon kameran mot modedesignern Marc Jacobs. Han slog igenom i början av 90-talet, och tillförde något som saknades i det andefattiga och lite präktiga amerikanska modet: fantasifullhet, humor och färg. Kändisarna och moderedaktörerna älskade hans retroinspirerade design, och snart dinglade det Marc Jacobs-väskor (eller kopior av dem) runt var och varannan handled. Modehuset Louis Vuitton rekryterade honom som kreativ chef.
Sofia Coppola och Marc Jacobs har varit goda vänner sedan tidigt 90-tal, då de möttes som två unga kreatörer i New York. I 30 år har de följt varandra genom livet, och samtalen i filmen blir därefter: avslappnade, mysiga och bitvis mer som dialoger än intervjuer. Som när Marc Jacobs står vid catwalken och beskriver hur galet nervöst det känns minuterna innan en modevisning. Han bollar frågan tillbaka: Är hon också vettskrämd inför en premiär?
I ”Marc by Sofia” (finns på SVT Play) skildrar Coppola hans arbete med vårkollektionen 2024, och för alla modeintresserade är det som att öppna en godispåse. Detaljer som sömmar, tjocklek på tyger och bredd på resår diskuteras som om det gällde liv och död. Dessutom pratar han passionerat om sina inspirationskällor genom åren: glammiga stjärnor som Barbra Streisand, Elizabeth Taylor och Liza Minnelli.
Jacobs ler också vid minnet av den första träffen med sin idol: den brittiska modeskaparen Vivienne Westwood. Med tillbakablickar och sprakande klipp lyckas Coppola fånga hur kvinnor spelat den största rollen i Marc Jacobs liv, både privat och i jobbet. Kanske är det också en av nycklarna till hans succé.
Som mest kärleksfull blir han i rösten när han beskriver sin farmor: en piffig dam som hade för vana att kryssa mellan lyxvaruhusen i New York och som lärde sin sonson allt om broderi och stickning. När Marc Jacobs visade sitt examensarbete från den prestigefyllda designutbildningen på Parsons, bestod den av tre stickade tröjor i unika mönster. De möttes av jubel.
Jag hade velat höra om mer relationen till farmodern, som Marc Jacobs dessutom flyttade in hos, efter att hans pappa tidigt gått bort. Coppola, som inte heller avslöjar något nytt om sig själv, frågar sin vän om hans arbete hjälpt till att läka såren från barndomen. Vad de består av snuddas det bara vid. Det sätter även fingret på det problematiska när en filmmakare gör en dokumentär om en god vän: även om de lyckas undvika att vara interna, blir porträttet för smickrande och respektfullt.
En annan regissör hade nog vågat vara mer obekväm. I ”Marc by Sofia” skildras ingen svärta, inga sår – utan nästan all tid ägnas åt det kreativa och konstnärliga. Det är inspirerande och upplyftande, men känns samtidigt som något viktigt uteblir. Under all glittrig yta anar man ett intressant djup.
Läs också:
Glädjekick att få hänga i Sofia Coppolas mest intima flickrum
Mer om film och tv i DN.
