Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Tone Schunnesson
”Ultravåld”
Norstedts, 442 sidor
Jag kan bara komma på en svensk författare som skulle klara det Tone Schunnesson gör i ”Ultravåld”, och han är död. Lars Noréns fruktansvärt roliga, sataniska och hjärtskärande familjehelvete på hotellet i Genarp, som skildras i ”Natten är dagens mor”, har många likheter med Schunnessons roman.
Vi befinner oss återigen i sydvästra Skåne. Det är lerigt, gudsförgätet och blåsigt. Platsen är inte ett hotell, men ett förfallet rokokoslott som friherren Carl-Fredrik fått sig tilldelat för att familjen ska slippa se honom: ”Carl-Fredriks familj drev ett stort och betydande jordbruk uppe i norra Skåne, men släkten ville inte ha honom i närheten av det. Därför hade de förvisat den koleriska yngsta sonen och hans neurotiska brud till Solgårda, som stod tomt.”
Invånarna i den lilla byn hatar förstås familjen på slottet. Carl-Fredrik själv är inte hemma så ofta, men bränner in på uppfarten ibland i någon ny bil och slår sönder inredningen eller sin fru. Den nyandliga hustrun Monica älskar sin vackre bög till son och beklagar att dottern Eddie, döpt efter modellen Edie Sedgwick, inte tänker mer på vikten. Sonen Jarl föraktar innerligt sin morsa, sin farsa, egentligen alla de ”jävla inavlade grisknullande lantisarna”. Dottern Eddie försöker vara tonårstjej med hjälp av artiklar i Cosmopolitan ”om hur man skulle vara som flickvän”. Det är en läsfest.
Precis som Norén har Schunnesson ett säkert öra för tidsenliga referenser. Romanen är fullproppad med 90-talstrivia och när Jarl får ”Natural born killers” på VHS i 17-årspresent, förstår han att han ska bli regissör. När han ser omslaget med Woody Harrelsons ansikte, inser han också detta: ”Woody hade rakat huvud, ett örhänge och solglasögon med rött glas och vetskapen slog ner som en bomb i Jarl; det fanns en transformativ kraft lika stor som skönheten och det var coolheten. I kombination gjorde de en människa oövervinnerlig.”
”Ultravåld” inleds med ett Dostojevskij-citat: ”Det är visserligen sant att av de spelande vinner endast en bland hundra; men vad spelar det för roll, bara jag är denne ende.” Denna ljuvliga oövervinnlighet, att vara den ende vinnaren bland nittionio losers, bara man sträcker sig efter den lilla bisatsen som kastar allt förnuft över bord: ”vad spelar det för roll”, den är Schunnesson mycket bra på att gestalta.
Det är våldsamt. Det är blodigt. Det är vansinnigt underhållande.
Vi såg det i ”Tripprapporter” och i ”Dagarna, dagarna, dagarna”, men det prismatiska med ”Ultravåld” är att här skildras inte en enskild protagonists lyckligt destruktiva beroendespiral, här finns fyra. Och medlemmarna i familjen Griepenbrand är ungefär lika harmoniska som syskonen Roy i teveserien ”Succession”.
Kopplingarna till film, teater och teveserier är inte långsökta, det är tydligt att Schunnesson också är dramatiker. Hon gör precis vad alla som någon gång gått en dramakurs har hört: Sök konflikten! Frontalkrockar pågår i denna kvartett, som gång på gång krossas och återuppstår, ur olika vinklar och nya perspektiv. Men författaren skildrar sina dysfunktionella fuck-ups med en omsorgsfull närhet som gör det omöjligt att inte dras med i karusellen. Det är våldsamt. Det är blodigt. Det är vansinnigt underhållande. Och mitt i detta sinnessjuka ultravåld, mycket ömsint och djupt mänskligt. Liksom sina skånska kollegor Maria Maunsbach och Lina Wolff är Schunnesson befriande bra på att skriva om sex.
Anthony Burgess, som myntade begreppet ”ultravåld” i romanen ”A clockwork orange”, skriver 1972 en artikel i ”Rolling Stone” efter att Stanley Kubricks filmatisering haft premiär: ”Alla konstverk är farliga. Min lille son försökte flyga när han sett Disneys ’Peter Pan’. Jag fick tag i benen på honom just som han skulle flyga ut genom ett fönster på fjärde våningen. En man i staten New York offrade 67 barn till Jakobs Gud – han älskade Gamla Testamentet, helt enkelt. En pojke i Oklahoma stack ner sin mors andra man när han hade sett ’Hamlet’. En man i Kansas City kopulerade med sin fru efter att ha läst ’Lady Chatterleys älskare’. Efter att ha sett ’A clockwork orange’ kommer en massa pojkar att börja ägna sig åt våldtäkt och plundring och rent av mord. Poängen är att människorna är goda och oskylda innan de kommer i kontakt med konstverk. All konst borde sålunda förbjudas.”
Den som vill ha verkligt ultravåld behöver bara slå på nyheterna och låta sig malas ner till apati. Vad Schunnesson erbjuder är något annat. Konstens katharsis. Fiktivt utagerande ren libido. Skratt. Skönhet. Och en smutsig coolhet som litteraturen alltför sällan lyckas få tag i.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
