En vän sa en gång till mig att han längtade efter tiden då han bara kunde ligga och titta på molnen igen. Han var mitt uppe i småbarnsårens mest intensiva fas, då man knappt hinner ta hand om sina mest basala behov, och kunde inte föreställa sig att han någonsin hade haft tid för ett så frivolt tidsfördriv. Att bara ligga helt still och beundra formationer som skrider över himlen. Han uttryckte det som en längtan efter ungdomens mer bekymmerfria dagar, då ansvaret för en annan människas liv inte tyngde varenda sekund och varje dag.
Men jag undrar om denna längtan inte också uttryckte något annat, kanske något större. En längtan efter en annan tid, ett annat sätt att leva.
Det tillstånd han talade om var ”idleness”, ett vackert ord på engelska som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan. Sysslolöshet, overksamhet, dagdriveri är några av översättningarna. De känns inte tillräckliga, ligger inte lika rätt i munnen. Kanske säger det något om vår lutheranska syn på overksamhet. Jag fastnar ändå för dagdriveri. Att driva genom dagen som en sval vårvind. Att bara vara, i sin egen rätt, utan krav eller förväntningar.
Det låter som en utopi. Jag kan inte tillbringa mer än några minuter i ett tillstånd av overksamhet utan att börja känna att jag slösar bort tiden. Inte bara för att jag inte utför något arbete eller presterar, utan för att jag inte heller tar tillfället i akt att njuta, att lära mig något, att utveckla mig själv. Träna, meditera, vad som helst som för mig framåt.
Det overksamma känns som ett stillastående – och det kan vara ett skrämmande tillstånd. För vad skulle inte kunna hända då?
Borde jag i så fall inte ligga och titta på molnen och känna mig som en del av något större? Men om jag gör det, borde jag då inte dokumentera stunden? Molnens växande och krympande vita formationer över den klarblå bakgrunden. Borde jag inte ta en bild på dem, eller femtio? Visa andra hur fint jag fördrivit dagen genom en sysslolös tillvaro, de borde göra som jag! Borde jag inte också få några djupa insikter, när jag ändå ligger där, låta de geniala tankarna formas med molnen, och sedan skriva ner dem?
Det overksamma känns som ett stillastående – och det kan vara ett skrämmande tillstånd. För vad skulle inte kunna hända då? Jag kanske skulle börja känna efter, jag kanske skulle falla så långt in i mig själv att jag inte skulle kunna ta mig ut igen. Inte kunna rätta in mig i ledet och fortsätta producera. Vem skulle jag vara, om jag lät bli att försöka vara en samhällsnyttig varelse? När man kan konsumera sig ur det mesta som skaver, som känns för starkt, för akut, för livsnära. Det är farligt att leva. Att konsumera däremot, har väl aldrig skadat någon?
Författaren Oscar Wilde var känd för sina aforismer och flera av dem förespråkar sysslolöshet: ”Sysslolöshet i kultiverad form är människans mål”, skrev han. Och: ”Att göra ingenting alls är det svåraste i världen, det svåraste och det mest intellektuella.”
Wilde ansåg att vi borde luta oss tillbaka och dagdrömma, kontemplera och observera. Han verkade inte tycka att vi borde arbeta alls, och var en svuren fiende till romantiseringen av det hederliga arbetet. Han tycks ha varit en mästare i att slå dank, dandy som han var, och njöt av livets estetiska aspekter.
I essän ”Kritikern som konstnär” från 1885 deklarerar Wilde en estetikens filosofi. Han avfärdar det mentala arbetet hos filosofer och mystiker, som ovidkommande abstraheringar som gör verkligheten matematisk och därmed världsfrånvänd. ”Vem skulle ersätta krökningen av ett enda rosenblad för det där formlösa ogripbara Varat som Platon värderar så högt?” frågar han sig. Det enda arbete han ansåg nödvändigt var konstnärernas, eftersom konst även i sin lägsta form talar till både sinnet och själen.
Det enda arbete han ansåg nödvändigt var konstnärernas, eftersom konst även i sin lägsta form talar till både sinnet och själen
Att inte arbeta alls, att vara så pass overksam att man inte vet vad man ska göra av sig själv, kan dock bli problematiskt. Vi kan ju inte alla vara konstnärer. Det är även lätt att blanda ihop sysslolösheten med lättja, dagdriveri med lösdriveri, lathet med ointresse. Ibland blir det svårt att veta var gränsen går, när går det över till ett tillstånd av apati, en känsla av meningslöshet?
Protagonisten i Ottessa Moshfeghs roman ”Mitt år av vila och avkoppling” är ett exempel på när sysslolösheten går så långt att den i sig blir en flykt. Jaget i romanen lider av hjärtesorg och bestämmer sig för att sova ett helt år, gå i ide på medicinsk väg, och hittar en kvacksalvare till terapeut som gärna bistår med starka medikament som bedövar och söver jaget. Hon ägnar sina dagar åt en passiv sysslolöshet och ser om gamla videofilmer om och om igen. Hon hålls på detta sätt vid liv, de är en förankring till hennes förflutna, det hon vill glömma, men som ändå säger något om vem hon faktiskt är, vem hon varit.
Mest av allt vill hon bara sova. Hon lyckas till slut träffa rätt bland alla tabletter och hittar en som knockar henne i tredagarssjok. Om hon sover eller inte är inte helt klart, hon är inte vid medvetandet, och det var målet. När tabletterna är slut kommer hon ur sitt ide, utvilad, med ny kraft, ett nytt perspektiv på livet.
Värt att nämna är att hon tillhör en överklass som inte behöver bemöda sig med lönearbete, precis som Wilde som höll sig i utkanten av aristokratin. Hon kan tillåta sig att försvinna in i sin egen kokong ett helt år, eftersom pengar finns på banken.
Denna världsfrånvändhet finner vi inte i Johan Jönsons lilla prosabok ”I hängmattan”. En perfekt illustration av hur sysslolöshetens kan vara konstnärens värv och ett världsomvälvande tillstånd. Poeten ligger i sin hängmatta och betraktar, begrundar, beskriver och känner in sin omgivning. En fjärils flygfärd, en daggdroppe på ett grässtrå. Vinden är inte mänsklig, påpekar han, och det skapas hela tiden ett motsatsförhållande mellan honom och naturen runtomkring. Tekniska benämningar beskriver det som sker och skapar en språklig barriär, en gräns som dras mellan poeten och hans omgivning.
Han börjar närma sig det där farliga och sårbara tillståndet, då man kan trilla ner i sig själv, och mycket riktigt börjar han notera sina andetag, börjar känna sig dödlig
Jag får samma känsla av matematiska abstraktioner som Wilde måste ha fått av filosofernas beskrivningar av verkligheten. Jaget verkar inledningsvis stå emot att upplösas i naturen – samtidigt är det precis vad som sker. Det är oundvikligt. Det gäller bara att ligga tillräckligt länge i hängmattan och observera:
”Och regnet faller; och faller… faller, likt ett inbrytande atopiskt minne som inte vill åstadkomma något särskilt, bara falla ifrån, ner och ifrån”
”Kan det vara så att fåglarna sjunger sina sånger också för lusten och glädjen att sjunga, erfara dess vibration i kroppen, höra sången klinga av, försvinna, spridas ut och upptas av vinden?… bort bort från dem själva…”
Denna kapitulation inför varats tillstånd skapar nya perspektiv, saker uppenbarar sig i det sysslolösa tillståndet, kanske är det livet självt i sitt allra naturligaste. Kanske är naturen det enda bestående. Men poeten Jönson anser inte att han ligger sysslolös i hängmattan. Han jobbar med anteckningsblock och blyerts, och låter minnen och tankar ”nebulöst sväva omkring”. Han börjar närma sig det där farliga och sårbara tillståndet, då man kan trilla ner i sig själv, och mycket riktigt börjar han notera sina andetag, börjar känna sig dödlig, lika flyktig som sommarvinden, som fjärilens vingslag, som daggdroppen som till slut faller till marken vid grässtråets rot.
Det är detta som skrämmer med sysslolösheten, misstänker jag. När vi är alltför upptagna av livets många distraktioner vill vi helst inte stanna upp och känna att vi är dödliga varelser, att livet är oss lånat. Vad är det egentligen jag gör med detta enda liv? Det vill jag inte fundera över när jag inte har tid, för hur skulle jag då kunna fortsätta stressa mig igenom alla mer eller mindre menlösa aktiviteter.
Men vad som egentligen händer när man tillåter sig stanna upp och bli ett med sin omgivning, när man noterar ett rosenblads krökning eller låter kroppen vila på de böjda grässtråna på en äng, är en känsla av självklar tillhörighet. Livet är flyktigt, men vackert, känner vi inte alla det under den sjudande sensommaren då naturen visar upp sig, nästan tigger om att bli betraktad? Då skulle vi alla ha en hängmatta som kontor.
Under sommaren ligger jag faktiskt ibland i hängmattan och ”arbetar”, påminns jag om när jag läser Johan Jönsons bok. Ser solgula fjärilar fladdra förbi, en larv som kryper på min handrygg. Ett fritt och levande arbete där stunder av kontemplation, observation och vila är nödvändiga för att det över huvud taget ska bli något gjort. En passiv, men inkännande produktivitet. Jaget får ta plats, och utplånas, och livet tillåts vara flyktigt och vackert, likt ett moln som driver över en klarblå himmel, och försvinner.
Läs fler av DN:s essäer
