Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Queens”
Uppsala konstmuseum och Uppsala slottshistoriska. Visas tom 23/8
Här har det sannerligen spånats i Litauen. En fräck utställning med en fräsch tagning på europeisk historia. Snabba klipp och mycket stoff på liten yta. Precis som på Tiktok. Någon skön animering. Det ligger i tiden! Och girlpower. Renässansdrottningarna Barbara Radziwiłł och Katarina Jagellonica i centrum. Var inte Katarina i Sverige? Jo, visst. Hon är begravd i Uppsala, de vill säkert vara med.
Ja, inte är det entusiasmen som brister i utställningen ”Queens”, som är producerad av nationalmuseet House of History i Litauen, som satsar hårt på kulturell goodwill. I Uppsala visas utställningen i en del av stadens konstmuseum och på det nyöppnade grannmuseet Uppsala slottshistoriska, som tidigare rymde Fredsmuseum.
En utställning med låga produktionskostnader och en chans att lyfta fram det nya museet – det är sannolikt bevekelsegrunderna som gjort att Uppsala kommun har öppnat famnen för ”Queens”. Det som brister är utförandet. Det är som om planerna har lagts utan en tanke på att de faktiskt ska förverkligas, och på rummen man har tillhanda.
Fast i grunden finns här en berättelse som är relevant. Johan III:s katolska hustru Katarina Jagellonica är en intressant figur i den svenska historien, som gav den monumentala brödrastriden mellan Gustav Vasas söner en viss kontinental elegans. Barbara Radziwiłł levde i ett skandalomsusat kärleksäktenskap med polsk-litauiska kung Sigismund II och förgiftades möjligen av sin svärmor.
Deras respektive liv rymmer både dramatik och maktkamper vi vet för lite om. Och visst är det rimligt att belysa 1500-talet från en kvinnlig utgångspunkt, som utställningen säger sig göra. Det är bara det att kvinnohistoria redan har skrivits i många decennier och man är redo för lite större fördjupning än att Radziwiłł var väldigt modeintresserad och Jagellonica ägde en av landets första gafflar.
Utställningen rymmer på en och samma gång för mycket och för lite.
Helheten är ett labyrintiskt plockepinn av käcka 3D-animeringar, dassiga reproduktioner av 1500-talsmålningar, samt några autentiska verk, jämte underliga montrar som tycks formgivna för andra salar. Därtill tröga informationsfilmer, en uppstoppad jaktfalk, enstaka persedlar, teaterkostymer, knappt kännbara luktprover av kryddor som fanns i tidens slottskök. Några recept, sällskapsspel och en snutt musik på luta. För att bara nämna ett litet axplock av allt som visas.
Och så till det ett knippe mestadels god samtidskonst som inte riktigt har där att göra, även om urvalet relaterar till utställningens tema: visuella renässansvibbar, genus, makt och rörelse.
Man kan ana att det lokalt producerade urvalet av samtidskonst – varav flera verk köpts in till Uppsala konstmuseum – har kommit till för att det inte ska framstå som orimligt att använda konstmuseets lokaler. Gott så. Verken av Lovisa Ringborg, Charlotte Gyllenhammar, Rita Jokiranta, Julia Peirone och några till är i sig utmärkta. Tyvärr får de inte alls den plats de behöver.
Exempelvis är Gyllenhammars fina video ”Cast”, där en majestätisk kvinnlig gestalt med stoisk uppsyn täcks av lera, uppblåst på en hel vägg som samtidigt har blivit kuliss för en grupp dräkter från en pjäs om Radziwiłł, som flimrar på motstående vägg.
Dessutom är utställningen texttung. I stort sett varje objekt åtföljs av en väggtext. Samtidigt är flera verkstitlar så små och illa placerade att man måste krypa på golvet för att kunna läsa dem.
”Queens” påminner mig om det belamrade emigrantmuseet i Växjö, men utan charmig DIY-känsla och Vilhelm Mobergs arbetsrum. Jag har väldigt svårt att tro att Uppsala konstmuseums kompetenta personal ser det här som en fungerande utställning.
Undantaget är installationen ”Vaggvisa för de osynliga”, som tar plats i ett eget luftigare rum. Den är skapad av museets konstpedagoger Natasha Dahnberg och Karin Fahlgren tillsammans med en grupp ukrainska barn, som har flytt kriget för Uppsala. En spjälsäng vars sidor vuxit till galler står ensam mitt i rummet, och på väggarna har den befintliga stuckaturen, som stammar från en 1500-talskyrka, fått sällskap av fint modellerade växter, ansikten och vingar i lera.
Barnets undanskymda roll i storpolitiska konflikter är temat som binder installationen till den övriga utställningen – och äntligen blir konsten mer än en förevändning för att lyfta fram de kulturhistoriska objekten. Här har hänsyn tagits till rummet man har att arbeta med, och skillnaden är slående.
I Uppsala pågår en segdragen diskussion om konstmuseet bör få nya lokaler eller stanna på Slottet. ”Queens” har blivit ett ofrivilligt men tydligt inlägg i debatten; salarna på Uppsala slott är varken flexibla eller särskilt tillämpbara. Vill man visa utställningar som kräver en hangar måste det byggas nytt.
Läs fler texter av Sebastian Johans och mer om konst på dn.se
