Alla barn i Skövde växte upp, förutom ett. De andra tjejerna i klassen sköt i höjden, fick bröst och blev punkare eller handbollsspelare, men inte Ada Berger.
Vad var det för fel på henne? Kanske var det lekarna som höll tillbaka hormonerna. Var hon, som älskade att leka över allt annat, tvungen att sluta?
– För de andra kom det naturligt att byta lekarna mot att prata om killar, men jag var tvungen att bestämma mig, säger Ada Berger.
Sagt och gjort. Hon pekade ut ett datum i almanackan då hon skulle leka för sista gången. Det var en fredag och det var sommar. Hågkomsterna av barndomens sista lek är vaga, men hon minns att hon sprang runt mellan syrenbuskar med en lång slöja bakom sig.
– Jag tror också att det var något med talet elva…
Avskedet till barndomens lekar gjorde susen; det är en kvinna på närmare 50 år som sitter framför mig i en repetitionssal på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och berättar om sin uppväxt. Hon är gift och mamma till två barn, därtill hyllad dramatiker och regissör.
Men även om Ada Berger lyckades lämna barndomen bakom sig där bland syrenbuskarna i Skövde smög sig lekarna med in i tonåren, fast nu tog de sig andra uttryck.
– Jag hade en vän som bodde en bit bort på samma gata och jag … brukade gå dit utklädd. Av någon anledning började jag också duscha där. Det kanske låter lite konstigt?
Lite. Men det är okej. Fortsätt.
– Hennes familj hade ett slags outtalad humor. Just det här skämtet bestod i att jag dök upp hos dem utklädd till olika saker, till Rödluvan eller hantverkare, och att de inte kommenterade det. Jag tror det handlade om att flytta gränser och skapa luckor i det väntade.
Ada Bergers egen familj saknade inte heller humor. Ett exempel: Hennes mamma var väldigt lik Rod Stewart och samlade bilder på artisten. En gång gick hon till och med till frissan med en bild på ”Roddan” och blev klippt som honom. Dessutom var det från mammans djupt rotade västgötasläkt som Ada Berger fick idén att klä ut sig.
– Jag är döpt efter en annan Ada, en förmodat hemligt lesbisk syslöjdsfröken som var född på 1800-talet. Det finns fotografier där hon är utklädd till allt möjligt, bland annat officer. Min morfar och hans släktingar klädde också ut sig, det gick som en röd tråd genom deras släkt.
Här är ett klargörande på sin plats: Ada Berger härstammar inte endast från ett långt led av härliga kufar. Pappans släkt är full av militära radiospanare med anställning hos FRA. Och i västgötasläkten fanns det förstås både sorg och glädje, som i alla familjer. De var inte skådespelare, utan trädgårdsmästare som i generationer drev en handelsträdgård i anslutning till hemmet. Men så fanns också detta – att de klädde ut sig.
– Jag växte upp där, det var fullt av glasskärvor i trädgården efter årtionden av växthusfönster som gått sönder. Det var en återkommande scen, att jag trampade på glas och ropade på mamma som kom med pincetten. Nu bor min bror där med sin familj.
Bland släktingarna fanns också Astrid – konstnären som målade ikoner av det ekumeniska slaget. Moses, Strindberg och Buddha kunde trängas i samma målning. Bilderna berättade historier, uråldriga och ursprungliga – historier som sökaren Ada Berger ville komma närmare. Det var därför hon efter några års humanioraplugg i Lund drog på sig kaftanen.
– Jag läste till präst men hoppade av. Brytningen växte fram över tid, men jag minns att jag som del av utbildningen skulle hålla i en mässa och att jag började ifrågasätta liturgin. ”Måste man säga så? Varför måste den saken stå där? Måste jag ha på mig en stola?”
Det låter förstås väldigt dramatiskt, som om Ada Berger genomgick en existentiell kris, vilket hon kanske också gjorde. Nu ser hon det som om sökandet fortsatte och ledde henne till teatern. Hon gick vidare till ett annat men samtidigt besläktat rum, ett där man också samlar människor och befinner sig i närheten av de stora och viktiga frågorna.
Hur ser din relation till kyrkan ut i dag?
– Jag tycker mycket om kyrkor men besöker dem sällan. Jag tror att det är väldigt meningsfullt att grubbla över de stora frågorna och vara öppen för att saker kan vara större än vad de först verkar. Man kan kalla det för Gud, eller inte.
En sak som Ada Berger insåg under sin tid som aspirerande själasörjare, och som följde henne in i teaterns värld, är att hon trivs bäst vid sidan av scenen. Ada Berger verkar helst utan att synas. Det är återkommande. Genombrottet med ”Filippa Bark och döden” 2007 frontades av vännen och skådespelaren Sissela Benn. Succéerna med scenadaptionerna av vännen Liv Strömquists böcker har lyft fram serietecknarens namn. Och när ”Orosdanser” spelades i höstas var det sociologen och författaren Roland Paulsen som var affischnamn.
– Jag är ganska blyg. Eller blyg är fel ord. Jag är inte rädd för att möta människor eller prata med dig. Helst vill jag ju prata om det allra viktigaste, vara där det bränns. Men jag vill inte att det ska handla för mycket om mitt privata liv. Jag balanserar på den gränsen. Om man inte kastar sig ut, tänker fritt och svarar ärligt – då bli samtalet dött. Men gör man det riskerar man samtidigt att blotta sig själv för mycket. Ja, du hör ju. Det där är svårt att få ihop.
Men du gillar inte att ha allas ögon på dig?
– Det är okej när det inte handlar om mig som privatperson. Då kan jag prata inför folk och leda grupper. Men jag gillar inte själva synligheten. Att det ska vara bilder till den här intervjun känns jobbigt. Om jag ser stel ut på bilderna är det mitt fel, inte fotografens.
Apropå jobbiga saker kommer vi in på frågan om konstnärliga fiaskon. Ada Beger behöver inte leta i minnet. Hon vet exakt vad som är hennes största flopp. Det var i Malmö när millenniet var ungt och allt tycktes möjligt. Hon och kompisen Karin drog ihop ett gäng vänner och bekanta och satte på en vecka upp en musikal.
– Vi hade gjort det som en kul grej en gång tidigare och då hade det blivit jättesuccé. Det som hände nu var att vi fick hybris och blåste upp det enormt. Dessutom blev jag sjuk den där veckan. Det fanns absolut ingenting, men vi hade premiär ändå. Resultatet var helt obegripligt, som en feberdröm. Det blev så otroligt dålig stämning och kollektiv skam.
Värst var att hela Ada Bergers liv satt i publiken. Hon hade bjudit in släkt från när och fjärran, vänner och bekanta, gamla och nya förälskelser. Som om fiaskot inte räckte var det efteråt ett disko dit man bjudit publiken. Efter fem minuter var festlokalen tom.
– Skammen var så stark att Karin och jag bara gick därifrån. Vi vandrade planlöst i timmar. Det var motorvägar överallt, det blåste och regnade. Jag tror vi nådde Lomma innan vi vände. Framgång kan ibland vara opersonlig, men ett fiasko blir en del av ens historia.
Sägas ska att nämnda praktfiasko är något Ada Berger delar med vad som senare skulle bli en hel sydsvensk humorgeneration. Johan Glans, Sissela Benn, Anders ”Ankan” Johansson – listan kan göras lång. Stod de inte på scenen satt de i publiken.
– Vi var alla del av samma krets i Malmö. I dag skriver de humor för radio och tv, håller på med standup eller skådespelar. Jag drogs till dem eftersom det som förenade dem var humor. Allt handlade om att vara rolig. Inga andra statusmarkörer spelade någon som helst roll.
Du hittade lekkamrater?
– Ja, så kan man kanske se det.
Fakta.Ada Berger.
Född: I Uppsala den 18 september 1977, men uppvuxen i Skövde.
Familj: Make och två barn, 13 och 15 år gamla.
Bakgrund: Pluggade religionsvetenskap och litteraturvetenskap i Lund innan hon bestämde sig för att bli präst. Hoppade av utbildningen efter 2,5 år och började med teater. Har efter examen från Dramatiska Institutet 2008 varit konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö och Unga Dramaten i Stockholm.
Föreställningar i urval: ”Filippa Bark och döden” (2007), ”Lagom nära döden” (2011), ”Liv Strömquist tänker på dig” (2014), ”Lilla döden hälsar på” (2019), ”Liv Strömquist tänker på sig själv”, (2020), ”Liv och död Strömqvist” (2022), ”Orosdanser” (2025).
Kuriosa: Får hög puls av att plocka blommor. ”Jag vet inte vad det är, det är bara så jävla kul. Jag hamnar i ett transliknande tillstånd. Jag är besatt av att arrangera buketter.”
Bonuskuriosa: Är ganska bra på att trixa med en fotboll.
Aktuell med: ”Bön för idioter” som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 2 april.
Vid det här laget är det förstås uppenbart: Ada Berger har aldrig slutat leka. I stället har hon fördjupat sig i leken, praktiskt såväl som teoretiskt. Hela hennes metod som teaterregissör har sin utgångspunkt i en teori om leken som kontakt- och meningsskapande. Här skulle jag kunna redogöra för en grundtanke hos barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott, vilken Ada Berger liknar vid en associativ omgång pingis, där de lekande parterna hela tiden fångar upp och servar tillbaka varandras infall – men låt oss i stället ta en titt på hur det kan gå till i praktiken.
Det är tidigare på dagen. Jag sitter med under repetitionerna av ”Bön för idioter”, skriven av David Wiberg och bearbetad av Ada Berger. Hon sitter i skräddarställning på golvet, klädd i rosarandiga raggsockor. Hon skrattar och ler åt den absurda och roliga dialogen.
I en scen ska skådisarna gå runt och plötsligt minnas saker – glada saker – som sedan ska gestaltas. Erik Stern minns att någon låg med huvudet i hans knä, Simon Reithner att han var snäll och gav bort gåvor. Så minns Louise Peterhoff att hon sprang, med hela bröstet vidöppet, som om hjärtat var en magnet som drogs mot ett stort kylskåp. Hon börjar springa.
– Det kanske kändes som om du flög, säger Ada Berger.
– Det kändes som om jag flög, säger Louise och sträcker ut armarna.
– Ni andra kanske minns samma sak som Louise, säger Ada.
– Jag minns också, säger Emma Österlöf och börjar springa.
– Du kanske inte minns Erik, men börjar springa ändå för det verkar kul.
– Jag minns inte, men jag springer ändå, säger han.
Jag får hejda en impuls att göra dem sällskap; det känns som om jag också minns. Med andra ord: Det känns som om jag, fast jag sitter i publiken, också är med och leker.
Skådespelarna springer snabbare och snabbare, de börjar flaxa med armarna. Rätt som det är står Louise på ett bord, redo att kasta sig rakt ut i luften – och de andra skådespelarna är beredda att ta emot henne. Men där får lekledaren Ada Berger lov att bryta.
Vad var det som precis hände?
– Jag såg i Louises ansikte att det gjorde något med henne att springa. Då kan det vara bra att kasta ut något till skådespelarna och se vad som händer. Om det visar sig att det finns något där, att det funkar, då kan vi fortsätta leka med det och se var vi hamnar.
Vad handlar ”Bön för idioter om”?
– Något jag insett är att varje scen har ett specifikt tema, men att de också handlar om absolut ingenting. Människan kämpar på och försöker formulera olika saker, men egentligen är allt en medvetandeström av tomhet. Jag tror att föreställningen handlar om att söka sig bortom den tomheten, försöka få fatt i det levande och bryta känslan av alienation.
Alla barn i Skövde växte upp, även Ada Berger. Hennes önskan om att sluta se ut som ett barn slog in. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Nästa höst fyller hon 50 år och det här med att åldras har visat sig vara betydligt svårare än vad hon trodde.
– Jag fattar inte riktigt i vilken fas jag är nu. Snart 50? De sista tio åren har gått så otroligt fort, jag har inte hängt med. I vår tid ska man ju helst optimera allt, även åldrandet. Men kanske måste man bara stå ut med att vissa saker blir lite sämre? Jag tror att det blir bättre om det får lov att vara sämre. Eller är det också att optimera? Jag menar nog bara att det finns en sorg i att lämna något, men också en glädje i att ta emot något nytt. Kanske. Sedan i alla fall.
Nu låter du lite som en präst.
– Jaså? Ja, när man pratar om existentiella frågor hamnar man lätt nära ett religiöst språk. Men kyrkans språk var något jag hade svårt för. Jag kunde tänka: ”Är det här sättet att tala om förlåtelse verkligen inkluderande?” Men nu har jag coolat ned lite.
3 tillfällen då Ada Berger känner sig som en idiot
I trafiken.
”Jag är dålig på att köra bil. Särskilt på att parkera. Men ibland tänker jag ändå: ’Hur svårt kan det vara?’ Och så försöker jag mig på en ganska svår fickparkering. Det slutar aldrig bra. Jag kör fram och tillbaka men hamnar ändå mer och mer fel. Ofta kliver det ut någon man på gatan som viftar vilt, i ett försök att vinka mig rätt. Men det gör mig bara ännu mer stressad och det brukar sluta med att jag ger upp och kör lite för fort därifrån, i skam.”
I möte med teknik.
”Läsa kartor är jag också dålig på. Så när jag sitter bredvid den som kör bil är jag till absolut ingen hjälp. ’Men kan du inte använda gps:en på telefonen?’ säger folk. Nej, det kan jag inte. Eftersom jag också är dålig på att hantera all digital teknik.”
När hon går vilse.
”Jag hade verkligen haft nytta av att kunna använda telefonens gps eftersom jag har dåligt lokalsinne. Även inuti byggnader faktiskt. När man måste ringa någon i ett stort teaterhus som man jobbat länge i, för att hitta rätt, eller ännu värre, bli lotsad ut från något trångt utrymme där man råkat bli inlåst – ja, då känner man sig helt klart som en idiot.”
Ada Berger har rätt i att det går att leva med att bli äldre, åtminstone till dess att den oundvikliga slutnotan för tidens gång landar på bordet. Den som har följt henne vet att döden har varit en ständig följeslagare i föreställningarna som bär hennes signatur: ”Filippa Bark och döden”, ”Lagom nära döden”, ”Lilla döden hälsar på”, ”Liv och död Strömqvist”.
Varför så ofta denna död?
– Det finns två svar. Dels blir ordet en skugga som följer publiken in i salongen, vilket blir en tacksam krock när man jobbar med humor. Sedan är det sällan en fysisk, slutgiltig död som det handlar om. Snarare är det en död ur vilken något vaknar, börjar röra på sig och får nytt liv. Det blir ett slags medskick till publiken: ”Håll utkik efter metaforer för döden.”
Och det andra svaret?
– Är att jag faktiskt inte vet. Det är ett omedvetet sökande efter något som kanske inte har ett svar. Det jag skriver handlar ofta om hur vi i vår kultur flyr från sorg och lidande, medan vi i själva verket kanske borde göra tvärtom? Jag tänker att jag borde tänka mer på döden. Jag slarvar med det. Men i mina föreställningar tar det plats.¨
Läs mer:
”Orosdanser” sätter fingret på vår tids rädsla för gult och oljigt bajs
Kritiksnack om ”Liv och död Strömquist”
