Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Ulf Kristersson (M) var uppenbart nöjd där han stod bredvid Jimmie Åkesson. Statsministern och statsministerkandidaten, kallade SD-ledaren honom. Och allt Kristersson behövde ge i utbyte var en plats i regeringen och inflytande över migrationspolitiken. Nästan gratis, verkade han tycka.
Medierna rapporterade om enkla förhandlingar mellan M och SD. Moderater pekade på vilka sverigedemokrater som var ministermaterial: riksdagsledamöterna Henrik Vinge, Aron Emilsson, Linda Lindberg och Magnus Persson – men absolut inte Richard Jomshof.
Man kan fråga sig om Moderaterna redan har glömt hur det gick efter förra valet.
Då var de också övertygade om att Åkesson och hans partikamrater var lyckliga bara över att få vara med, och skulle låta M-ledningen diktera villkoren. Men de togs bryskt ur den villfarelsen.
M-ledaren får fortsätta arrangera mingel i Sagerska palatset, men de flesta av hans statsråd kommer att ha en annan partiledare som chef.
Innan regeringsförhandlingarna ens hade inletts kom de första kraven: SD ville ha tunga poster i riksdagen. Moderater fick chockade lämna över ordförandeklubban i utrikes- och justitieutskotten. Bland annat. Den senare hamnade för övrigt i Richard Jomshofs händer.
När det var dags för sakpolitiken låste sig allt. Sverigedemokraterna ville inte bara stödja borgerliga förslag, visade det sig. M-ledaren fick bilda sin regering först efter att han gått med på det Tidöavtal som innebar att han till stor del fick regera på SD:s politik.
Hur blir det efter valet i höst? Kommer Jimmie Åkesson plötsligt att nöja sig med smulor om man vinner igen?
Den nuvarande regeringen har 23 statsråd utöver statsministern. Tolv av dessa är moderater, däribland de med de tyngsta portföljerna.
Nu verkar Kristersson intala sig att det kommer att se likadant ut med enda skillnaden att fem-sex av Moderaternas favorit-SD:are petar några kristdemokrater och liberalpartister.
Tror någon annan på det?
Ulf Kristersson ska alltså fortsätta som statsminister, men vilka kommer han att ha med sig runt regeringens bord? Kommer de flesta av dem att vara moderater? När Sverigedemokraterna är störst? Självklart inte.
Det som utmärker Tidösamarbetet är inte ”stram migration” och ”hårda tag mot gängen”. Detta får man, på gott och ont, med Magdalena Andersson också. Det utmärkande är excesserna.
M-ledaren får fortsätta arrangera mingel i Sagerska palatset, men de flesta av hans statsråd kommer att ha en annan partiledare som chef.
Styrka och stabilitet – det är vad M-ledaren vill signalera med sitt handslag med Åkesson. Med Magdalena Andersson (S) vet man inte vad man får, men det vet man med honom. Men det är ju det som är hans problem.
Det som utmärker Tidösamarbetet är inte ”stram migration” och ”hårda tag mot gängen”. Detta får man, på gott och ont, med Magdalena Andersson också.
Det utmärkande är excesserna. Inte hårdare asylregler – det klubbades av förra riksdagen – utan återvandring. Inte hemlig dataavläsning av gängkriminella – sådana utredningar sjösattes av den rödgröna regeringen – utan 13-åringar i fängelse.
Vill du ha mer av detta? Så har väljarna ända sedan Tidöavtalet undertecknades uppfattat huvudfrågan i svensk politik. Och i snart sagt varenda mätning i tre års tid har de gett oppositionen ett tydligt övertag.
Nästa mandatperiod ska detta alltså kryddas med att upp till 180 000 permanenta uppehållstillstånd rivs upp. Med SD i regeringen, som tar ”ytterligare ett steg”, som Jimmie Åkesson uttryckte det på presskonferensen med Ulf Kristersson. Mot vad då?
Ja, inte mot att befästa Moderaternas position som partiet som leder högern i svensk politik.
Det är något nästan rörande naivt i Ulf Kristerssons glädje över att SD-ledaren pekar på honom – honom! – som den som ska bestämma i nästa regering.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
Amanda Sokolnicki: Moderaternas klumpiga drag kan få Ebba Busch att kuppa
