Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad skulle du göra om du tappade ned en anteckningsbok i ett utedass? Förmodligen skulle du reagera som den tyske affärsmannen i Paderborn på 1200-talet: Teorin är att han tyckte det vore för äckligt att försöka fiska upp sin läderinbundna bok, och därför lät den ligga. Vår tids forskare har dock inte låtit sig avskräckas, utan har entusiastiskt grävt fram den, trots att den – jag citerar – ”fortfarande hade en rätt otrevlig odör” (Live Science 20/5).
Finns det inte något rörande i detta? I den där extremt nyfikna inställningen till historien.
Finns det inte något rörande i detta? I den där extremt nyfikna inställningen till historien
Det är lätt att själv ryckas med: detaljerna om de ingraverade franska liljor som annars var förbehållna kungligheter, det felstavade latinet och spåren av toapapper av silke i träcken får mig att fantisera om en uppkomling som plötsligt fått se lyckan flina så brett att han hade råd att slösa obekymrat även med den mest ofattbara lyx.
Vad kan han ha sålt, som blev en sådan dundersuccé på 1300-talet? Socker, kryddor? Kanske exklusiva tyger som han mödosamt skeppade hem från Kina? Pesten skulle inte slå till mot Europa förrän 1347.
Och det är ju inte bara den där anteckningsboken. Hela historien är en snuskig affär, höljd i kroppsvätskor, förruttnelse och benbitar. Men den finns där, om man bara letar och har tålamodet att pussla försiktigt.
Desto svårare lär det bli för den framtid som vill forska om oss, eftersom allt är så digitaliserat, från arkiv till viktiga händelser till vårt sociala liv. För det är lätt att se internet som något abstrakt, ett fluffigt moln som kommer finnas där för evig tid, men i själva verket sparas ju allt på fysiska servrar som är dyra att hålla i drift, och som förr eller senare kommer rosta sönder om de inte stängts av innan dess.
Och visst stämmer det att internet minns, i bemärkelsen att saker man gör digitalt nu kan göra sig påminda under hela ens livstid. Man ska heller inte glömma den olycksaliga Streisand-effekten, döpt efter sångerskan Barbra Streisand som på juridisk väg försökte få bort bilder av sitt hus från internet – varpå internet svarade med att sprida ännu fler bilder.
Men allt försvinner, till sist. Redan är det svårt att hitta sådant som skedde på internet för tio år sedan.
Det bästa sättet om man vill bevaras för eftervärlden är väl att leta sig ut på någon myr när det är dags att dö, så att man kan bli ett mosslik som ligger där intakt i årtusenden, för att sedan andaktsfullt avtäckas av framtidens forskare och placeras i en museimonter, iklädd det de tänker sig är ”samtida kläder” – gissningsvis någon överdel som valts genom lika delar missförstånd och livlig fantasi, samt ett par riktigt fula fast-fashion-jeans med låg midja.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det finns inget svårare än att vara sexig
Lisa Magnusson: 100 procent fjäskig mys-tv med Jimmie Åkesson
DN:s ledarredaktion: Sluta jaga stressade småbarnsföräldrar
