Jeep Compass – själlös fraktare

Jeep har traditionellt varit märket som stuckit ut lite. Varje bil i portföljen har haft sin charm och identitet. Förutom möjligen Compass, som har varit den ”mångsidiga” mellanklass-suven som kombinerat komfort och robusthet – hur man nu gör det.

Nu med Stellantis-koncernens styrande hand börjar Jeeps historia och varumärke att urholkas. Compass är kanske fortfarande den där mångsidiga suven, vad nu det innebär, men hur mycket av Jeeps historia och charm finns kvar?

Även om man redan tidigare hade svårt att förstå vad Jeep ville med Compass så fanns ändå tydliga Jeep-känslor.

När jag sätter mig i förarstolen är det som vilken annan Stellantis-modell som helst. Det skulle lika gärna kunna vara en Citroën C5 Aircross, en Peugeot 3008 eller Opel Grandland. Förarmiljön innehåller en ratt som inte är helt rund, svart inredning med några inslag av textilier här och där, men mest plast. Det är visserligen en annan växelväljare än det vanliga lilla reglaget, men i övrigt osar det Stellantis.

Det är inte någon typisk ”billig” känsla, det finns nämligen en del utrustning.

Det är inte någon typisk ”billig” känsla, det finns nämligen en del utrustning som rattvärme, head up-display och ventilerade säten samt massage, men det ger heller inga känslor. Det är generiskt och anonymt. Nu ljög jag lite, pekskärmen är väldigt långsam och det ger faktiskt lite billighetskänsla. Däremot fungerar användargränssnittet bra, det är lätt att navigera bland menyerna eftersom de inte är så många. Och de tillhörande knapparna som finns i förarmiljön fyller sina respektive funktioner på ett bra sätt.

Förarstolen är okej och det är lätt att hitta en bra körställning tack vare bra justermån på stol och ratt. Stolen ställs in med elektriska reglage – vilket tål att nämnas eftersom det inte är en självklarhet inom Stellantis-koncernen.

Till en början känns bilen tyst och mjuk, eftersom mildhybriddrivlinan innebär viss körning på bara el i låg hastighet. Men när man börjar köra på lite viner det rejält från elmotorn. Och det ljudet försvinner liksom aldrig, eftersom bilen hela tiden ser till att spara på batteriet så att man alltid kan få extra skjuts. Batteriet är på ynka 0,88 kilowattimmar, men räcker uppenbarligen till för stadskörning på el, eftersom det laddas varje gång man bromsar också. Jag upptäcker att det även går att köra på bara el i 70 kilometer i timmen, om än bara för en stund.

När man gasar på utanför stan tvingas man också lyssna på den skräniga 1,2-liters bensinmotorn som låter betydligt mer än den ger. Totalt 145 hästkrafter är lite snålt för bilstorleken, åtminstone om ambitionen är att den ska kännas pigg.

Den är faktiskt orimligt slö. Eller ja, motorn är ju faktiskt bara trecylindrig, så helt orimligt är det kanske inte ändå. Det krävs ganska mycket gaspådrag för att bilen ska förstå att den ska framåt fortare.

Och då tvingas man alltså lyssna på båda de jobbiga motorljuden.

När man väl är uppe i landsvägs- eller motorvägsfart går den däremot bra på vägen och känslan är helt okej. Den är rimligt riktningsstabil och fjädringskomforten är lagom mjuk. Vid rejäla ojämnheter är den visserligen något stötig, men helheten är bra. Det råder lite vindbrus vid blåst och lite dovt däckbuller.

Nu noterar jag också så kallade påskägg i vindrutan, som är det lilla Jeep har kvar från sitt arv. Ja, lite påklistrade designelement i nederkanten av vindrutan, alltså.

Det ska föreställa någon slags granskog. Det är förstås lite kul, men bara för ett hastigt ögonblick, sedan återgår jag till körningen och har redan glömt att jag sitter i en Jeep. Det är inte dåligt egentligen, det är bara intetsägande.

Jeep ska vara och upplevas som robust och rejält, med terrängfunktioner i fokus.

Den väcker inte särskilt mycket känslor och kan således passa nästan vem som helst som bara behöver en bil i den här storleksklassen.

Compass i det här utförandet känns inte som en del av den traditionen. Bilen är framhjulsdriven, så när jag med ett reglage på mittkonsolen pillar fram olika terrängkörlägen höjs ögonbrynen vid åsynen av ”snow” och ”sand/mud”. Det finns ingen möjlighet att prova något av dessa en sensommardag i platta Danmark, men magkänslan säger att de där lägena är menade för en fyrhjulsdriven, stark bensin- eller dieselversion. Någon sådan finns naturligtvis inte.

Compass erbjuds i det här mildhybridutförandet, som laddhybrid eller som ren elbil och bara det sistnämnda kommer ha ett fyrhjulsdrivet alternativ. Det är oklart exakt vilka versioner som kommer till Sverige, men det är hur som helst klart att det är svårt för Compass att lyckas med både komfort och terräng.

Kanske skulle man ha satsat på det ena eller det andra. Vem är den till för?

– Är den till för barnfamiljen som behöver ett till alternativ i mellanklasssuv-genren smälter den bra in i mängden. Baksätet är okej och bagageutrymmet är bra med bland annat 40/20/40-delning av baksätet. Men återigen, det är inte en dålig bil. Den är, förutom den skorrande bensinmotorn och vinande elmotorn, faktiskt helt okej att köra omkring i. Den väcker inte särskilt mycket känslor och kan således passa nästan vem som helst som bara behöver en bil i den här storleksklassen.

Det finns inget svenskt pris än, men kanske blir det jämförbart med Stellantiskusinerna; Citroën C5 Aircross (som kommer hit snart), en Peugeot 3008 eller Opel Grandland. I så fall landar priset för mildhybriden kanske i närheten av 400 000 kronor eller strax under. Det är både rimligt och prisvärt.