Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På teatern ägnar man sig ibland åt ett grepp som går ut på att många saker händer samtidigt. Syftet är att sätta perceptionen ur spel, så att publiken inte kan ta in allt som sker på scenen. Det är inte lika kul i verkligheten. För i veckan drev regeringen och Sverigedemokraterna igenom en rad politiska beslut som förändrar det här landet i grunden – och vi i publiken verkar inte riktigt ta in att det sker.
Bland besluten finns ”kvalificering” till socialförsäkringar som barnbidrag och föräldrapenning, vilket bara kan beskrivas som ett slags välfärdsapartheid. Nya begränsningar av mötes- och demonstrationsfriheten införs, och medborgarskap ska kunna återkallas. Det sistnämnda kräver ett beslut till efter valet, men eftersom Socialdemokraterna (ärligt talat: brinn i helvetet) är med på noterna är saken så gott som klar.
Personer med dubbla medborgarskap ska alltså kunna fråntas sina svenska pass om de döms för vissa brott, men vilka brott är oklart. I den utredning som lades fram i januari 2025 handlade det om brott ”som allvarligt hotar rikets säkerhet eller som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion” – en formulering som i det liggande förslaget ersatts av det medvetet vaga ”brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen”.
Det låter som att en hel del kan rymmas i det begreppet. Vad sägs om klimataktivister som blockerar en oljehamn? Själva möjligheten till återkallande kommer hursomhelst att tvinga tusentals svenskar att leva sina liv i skräck – och det är också poängen.
Det är en säregen logik, att ”uppvärdera” medborgarskapet genom att göra det värdelöst. Ett medborgarskap som överhuvudtaget kan återkallas är nämligen precis detta, värdelöst. Det strider nämligen mot medborgarskapets mest grundläggande premiss – att det är lika för alla.
Historiskt finns det också förskräckande exempel på konsekvenserna av att en stat kan lösa upp de juridiska banden till oönskade medborgare. För nästan precis ett decennium sedan träffade jag historikern Timothy Snyder för att tala om hans bok ”Den svarta jorden – förintelsen som historia och varning” (Albert Bonniers förlag, 2016). Det här var strax innan Donald Trump vann valet första gången, och innan Snyder själv valde att lämna USA. En av hans poänger under samtalet var medborgarskapets betydelse: Att en förintelse ofta kräver att människor berövas sina medborgarskap, antingen genom beslut eller genom att stater slås sönder.
På ytan handlar det som nu sker med det svenska medborgarskapet om en typ av etnisk sortering
I boken skriver han att Nazityskland villigt mördade polska judar oavsett status eftersom man inte ansåg att Polen som stat existerade. I Frankrike var det annorlunda. Där blev Vichyregimens process för att beröva judar deras status som fransmän i många fall avgörande för vem som överlevde: ”Judar utan franskt medborgarskap löpte omkring tio gånger större risk att transporteras till Auschwitz än judar som var franska medborgare”, skriver Snyder. Att enbart vara människa är som bekant livsfarligt. ”Världen fann ingenting heligt i den mänskliga existensens abstrakta och nakna faktum”, som Hannah Arendt skriver i en klassisk formulering.
På ytan handlar det som nu sker med det svenska medborgarskapet om en typ av etnisk sortering, att befästa att den som kommit till Sverige utifrån aldrig kan bli svensk på jämlika villkor. Men genom att skapa två klasser av medborgare så urholkas också hela medborgarskapstanken, vilket i förlängningen signalerar att ingen av oss kan lita på att det finns något bestående i relationen till staten. Att vad som helst kan hända.
Läs fler texter av Kristina Lindquist
