Den ryska författaren Michail Zygar har öga för människokaraktärer. Något som märks tydligt i hans nya bok om Sovjetunionen: ”I skydd av mörkret. Det totalitära Rysslands framväxt” (på svenska i januari 2027).
Jag skrattar högt åt anekdoter om den fåfänga presidenten Brezjnev. Hur han dyrkade cowboyhatten som Nixon gav honom i gåva och förtjust gjorde trick han sett på västernfilmer med leksakspistoler.
De flesta minns Brezjnev som en senil gammal man. Men Zygar skriver fram en bondslug hedonist.
– Det intressanta i historisk forskning är att skärskåda en människa i det enskilda ögonblicket, säger Michail Zygar.
Exilförfattaren från Moskva sitter hemma vid frukostbordet i New York när jag ringer honom. Nästa vecka, den 9 september, uppträder Zygar i Stockholm. I sällskap med den litauiska skådespelaren Ingeborga Dapkunaite turnerar han med sin ryskspråkiga pjäs ”Lost stories”, som skildrar fem sanna kärlekshistorier.
En av historierna handlar om den sovjetiska försvarsministern Jazov, som deltog i statskuppen mot Gorbatjov år 1991. Hans hustru Emma Jazova protesterade vilt och lyckades till sist övertala sin man att dra tillbaka de väpnade trupperna ur Moskva. Därefter fick Gorbatjov, som satt inlåst på sin datja i Jalta, återvända.
– Emma, som läste liberala tidskrifter, motsatte sig statskuppen av rent principiella skäl. Hon ville inte att hennes man skulle bli en militärdiktator, säger Zygar.
Hans tolkning är att Jazov backade av kärlek till sin hustru. Den så kallade putschen var över.
I sex år har Michail Zygar arbetat på sin bok. Hans metod är känd: ur ett gigantiskt källmaterial bestående av egna intervjuer, dagböcker, biografier, förhörsprotokoll och brev sållar han fram enskilda personer och ögonblick. Människornas öden flätas samman, ofta på överraskande sätt.
– Jag försöker alltid skildra folk så att de blir begripliga. Läsare ska förstå varför de valde att handla som de gjorde.
Under arbetet med boken har Zygar rest kors och tvärs i de gamla sovjetländerna för att intervjua före detta partiarbetare och funktionärer som fortfarande är vid liv. Resultatet kallar han ”ett slags impressionism”.
– Jag samlar ihop ett stort material om varje person jag skriver om. Ofta ser det ut som att de inte haft något att göra med varandra. Men om man tar några steg bakåt ser man hur allt hänger ihop.
Zygar beskriver flera oförglömliga scener. En sådan är storgrälet år 1973 mellan Sovjetunionens mest framstående dissidentpar: Andrej Sacharov och hans fru Jelena Bonner mot Aleksandr Solzjenitsyn och hustrun Natalja Solzjenitsyna.
– Sacharov var en utpräglad liberal, som höll individen högst av allt. Solzjenitsyn var en nationalist som prioriterade ryska folket. Han ansåg att Sacharov slösade bort sin tid med att skriva på petitioner för gripna dissidenter.
Paret Solzjenitsyns fixering vid det ryska folket ska ha irriterat Jelena Bonner till den grad att hon fräste: ”Jag ger fan i ert ryska folk! Inte matar ni heller ryska folket med mannagrynsgröt. Det är era egna barn ni matar!”
Efter grälet förstod paren: Vi kämpar inte för samma sak.
– Från den stunden debatterade de mot varandra i stället för att samarbeta.
Andrej Sacharov var kärnfysiker och den sovjetiska vätebombens fader. Trots att han råkade i onåd på grund av sitt stöd till dissidenterna visste han sitt värde. En av bokens mest oförglömliga scener är hur Sacharov lyckades kontakta kommunistpartiets generalsekreterare via en direkt linje genom att helt enkelt promenera in på institutet för atomforskning i Moskva. Han marscherade in i chefskabinettet, lyfte på luren som hade en direktlinje till Jurij Andropov och ringde denne. Ingen vågade stoppa honom.
– Sacharov var Sovjetunionens Oppenheimer. Han tillhörde den absoluta eliten och hade direktkontakt med både Chrusjtjev och Brezjnev, konstaterar Zygar.
Solzjenitsyn var en storrysk nationalist och författare av världsklass. Han var också en avancerad strateg. Tidigt beslöt han sig för att vinna Nobelpriset, vilket skulle ge honom en plattform för att bekämpa sovjetmakten. Något han också lyckades med.
Sacharovs och Solzjenitsyns tvekamp är lika aktuell i dag, anser Zygar.
– Vad är viktigare, individen eller systemet? Det är fortfarande Rysslands stora fråga.
I dag är Ryssland en diktatur som för ett anfallskrig i Ukraina. I Moskva stängdes Sacharovcentret 2023. Men när ryska oppositionsledare nyligen förde debatt i Dozjd var fortfarande ett av ämnena huruvida liberaler och nationalister som vill avsätta Putin kan samarbeta.
Sovjetunionen var alldeles för centralstyrt. Ingenting gick att utveckla vidare. Därför överlevde inte landet
Zygar har också ett öga för bifigurer. En av dem som förekommer i boken är den för eftervärlden tämligen anonyma Michail Suslov, kommunistpartiets grå eminens på 1970-talet. Suslov bekämpade allt som avvek och i sin bok utnämner Zygar honom till ”medelmåttighetens väktare”. När partistyrelsen fick frågan om inte Sovjetunionen borde satsa på att utveckla kommunikation via datornätverk – fröet till internet – ansåg Suslov att man skulle låta saken vara.
– Sovjetunionen var alldeles för centralstyrt. Ingenting gick att utveckla vidare. Därför överlevde inte landet, säger Zygar.
Zygars bok släpptes i höstas på ryska och engelska samtidigt. Ordfront ger ut den på svenska i början av nästa år, översatt från den internationella engelskspråkiga versionen. Den ryska originalversionen är betydligt tjockare.
– Den ryskspråkiga boken är mycket mer detaljerad. Där finns fler personer och länder. I den engelskspråkiga boken är inte hela Sovjetunionen med. Alla mina utgivare varnade mig för att västliga läsare inte klarar en för tjock bok.
Zygar har även ett annat syfte med den ryskspråkiga utgåvan, och dess rika repertoar länder och personer.
– Ryska läsare är vana vid att närma sig ett ämne helt och hållet ur sitt eget perspektiv. Det är därför många liberala, högutbildade ryssar blir djupt sårade när man kallar Ryssland en kolonialmakt. De har aldrig tänkt på att Ryssland skapade Sovjetunionen med våld. I stället klagar de på att de besegrade folken är otacksamma – tänk så mycket Sovjetunionen satsade på dem!
Det krävs fantasi och inlevelseförmåga för att lära sig att se saker ur andras synvinkel, konstaterar Zygar. Det är något man måste öva upp och lära sig.
Vilket var exakt vad Sovjetledningen aldrig gjorde.
Michail Zygar
Ålder: 45 år.
Bakgrund: Född i Moskva. Examen från diplomatutbildningen MGIMO. Krigskorrespondent för Kommersant 2000–09. Chef för politiska avdelningen på ryska Newsweek 2009–10. Chefredaktör för Rysslands enda oberoende tv-kanal Dozjd 2010–15. I dag fri författare och publicist, bosatt i New York. Undervisar i journalistik på Yale och Columbia University i amerikansk-ryska relationer.
Böcker på svenska: ”Männen i Kreml”, ”Imperiet måste dö”, ”Krig och straff. Putin, Zelenskyj och vägen till Rysslands invasion”. I januari 2027 utkommer ”I skydd av mörkret. Det totalitära Rysslands framväxt” på svenska (alla titlar utgivna på Ordfront).
På engelska har boken getts ut under titeln ”The dark side of the earth”.
Zygar uppträder tillsammans med Ingeborga Dapkunaite med sin pjäs ”Lost Stories” på Bio Skandia i Stockholm den 9 september. Föreställningen är på ryska.